torsdag 31 maj 2012

vidbränd mat

Det finns sånt som är extra bra att bjuda på när man dejtar i början. Tacos är en sak. Om h*n står ut med ditt sölande och slabbande som blir av att äta tacos, så klarar förhållandet mycket. Vidbränd mat är en annan sak. Nä men hoppla hejsan, stod det i ugnen för länge? Kanske en kyss för mycket? Ja men då får h*n ju skylla sig själv;) Och oavsett: ett bra test. Kommer h*n tillbaka till dig så finns ett sant intresse. Det var inte bara hunger liksom.

En tjej jag jobbade med för länge sen berättade om sin första dejt med sin då blivande, senare ex man. Hon ville slå på stort och letade bland olika recept och kom på att hon skulle göra flamberat kött. Det gick lite snett, hon brände allt. Det var inte bara hunger där, mannen ville ses mer. Men han lagade alltid maten efter det.

Himla smart drag. Tror jag måste leta upp S... underbar kvinna med stor erfarenhet på sånt jag vill skriva om här:)

onsdag 30 maj 2012

Gulliga sms

Alltså nykära vänner. Äääär de inte lite jobbiga ändå;) glittriga ögon och det där leendet som fyller hela själen "nu fick jag ett sånt där gulligt sms igen".

Men jag undrar alltså. Är de verkligen gulliga?? När jag ibland träffar på nån så brukar smsen vara mer av karaktären... (Vänta nu? Tänk om mina fastrar läser här?)  Smsen är av karaktären att de inte lämpar sig att återberättas fullt ut för den äldre generationen, så kan vi säga;) Det kan handla lite om bröst och nattdopp naken i en sjö tex. Fast värre. Hur gulligt är det? Kul kanske. Rätt person kan nog få stoneface mig att le av det också. Gulligt är nog det sista jag kallar det.

Fast det är då en himla tur att jag är inte så himla mycket för "gulligt" över lag. Omtanke och kärlek gillar jag, och roligt. Om jag gillar sånt som man inte kan återberätta för den äldre generationen också, det säger jag inte;)

tisdag 29 maj 2012

En arm att sova på

Eller att ligga stilla, med blickarna i taket. Fingrar som förstrött smeker min arm, min hand på hans bröstkorg.... på någons arm. Känna doften av varm kär korpp så nära. Lösa stora och små problem, skratta gott åt nonsens.

Det vore grejjer det en tisdagsnatt:)

Manual

Jag började skriva om CV när jag startade bloggen, läs om det här,  och jo men visst vore det lite smutt att ha en sån att tillgå. Men min senaste tanke är en manual! Tänk så behändigt!

Man får ofta höra att kvinnor är omöjliga att förstå sig på. Icke!! Jag förstår mina väninnor superbt! De är plättlätta att läsa av och jag vet precis hur jag ska bemöta dem i olika situationer.

Men MÄN! Herrejösses så svårlästa varelser! Och inte agerar de som de säger heller, inte ett spår. Om det är feghet eller lättja eller dumhet eller nåt annat - ingen aning. Så en manual, det vore verkligen jättebra!

"Vi kan väl höras imorgon" betyder??? Jag ringer? Ring mig? Ring så kanske jag svarar om jag har tid?

Jag brukar för säkerhets skull kontra med: Ja visst, ring du! Då har jag lagt över bollen liksom så den inte hänger i luften.

När de målar upp en rosig gemensam framtid, betyder??? Jag vill verkligen träffa dig igen och igen och jag tror du är den jag vill leva med småningom? Så här vill jag att framtiden ser ut med någon en vacker dag, kanske med dig fan vet?

Mer än en god vän har påtalat detta, hur mannen de träffat pratar sig varm ena dagen och sen inte hör av sig på flera dagar. Och säger "vi kan väl prata mer imorgon" när de ringer.

För mig känns det som ett lätt ointresse. Men vad vet jag. Jag har som sagt ingen manual;)

måndag 28 maj 2012

Tredagarsregeln

Idag kom jag av en orsak att tänka på Tredagarsregeln. Det var en grej jag kom på när jag var i ett... smula stormigt och ostadigt förhållande kan man säga. Tillsist blev det så att jag reagerade lite snabbt på även småsaker och sånt som efter en stund verkade rätt obetydligt ändå, och jag tänkte för mig själv att om jag bara lugnade mig en smula så kanske förhållandet också skulle lugna sig.

Jag bestämde att om något retade mig, så fick jag vänta i 3 dagar med att säga något om det. Gissa hur många saker som kändes betydelsefulla att ta upp efter 3 dagar? Inga! Inte en enda gång så fanns det orsak att ta upp något. I regel visade det sig rent av att jag missuppfattat totalt och ibland så kom en förklaring spontant från mannen.

När sedan goda vänner haft problem i relationer av olika slag - detta funkar såklart inte bara i en parrelation!! - så har jag tipsat som denna regel- vänta i 3 dagar och är det fortfarande en grej, så ta upp det. Efter så lång tid är det säkert lättare att ta upp det på ett lugnt sätt dessutom.

Det är länge sen jag hade den typen av temperament att jag snappade av vid minsta lilla men jag har blivit lite väl rak med åren. Jag står inte och undrar, jag frågar direkt. På gott och på ont. Nu ska jag börja köra lite tredagarsregel på det hela. Mindre rakt kanske men det kanske får mig att mjukna en smula.

Det skadar aldrig att bättra på sitt Karma:)

Kalla bad och små snoppar

Vi har badat en del i helgen som var, jag och min dotter. Första gången vi badar i maj månad vad jag kan minnas faktiskt. Och nu var det iof inte många i vattnet alls, men en manlig vän fick mig att fundera på det här med varför det ligger många män på stranden på sommaren, men få badar. Jag vet med bestämdhet många killar som envist säger "nej" så länge det är under 30 gr i vattnet.

De gillar inte effekten av kallt vatten! Min kompis sa att det var så! Och det låter ju så logiskt så det är inte klokt. Självklart beror det på det!

Det kanske rent av är så, att vi mammor har ett ansvar där, att inte låta våra pojkar bada när det är för kallt i vattnet för att det kan hämma utvecklingen? Ja jag vet inte, det var bara en tanke!! Se bara hur det är i Afrika liksom... vaaaaaaarmt. Och det har man ju hört om utrustningarna där nere liksom...

Fast som min kompis påpekade: det bör väl vara varmt i vattnet i Asien också??

Ja, vad vet jag, vad vet jag - jag har varken varit i Afrika eller i Asien jag:)

P-medel

Det kan verkligen vara ett gissel när man är singel. Äta p-piller eller ta p-sprutan trots man aldrig riskerar gravid? Ha spiralen kvar med större blödningar än man behöver ha, bara utifall att OM man träffar någon. Och jodå SJÄLKLART ska man använda kondom i början, oavsett, pga risken för könssjukdomar. Men så träffar du någon. Du själv är vit som en jungfru efter några års frivillig men oönskad celibat. Prinsen kom inte i rustning på en vit vacker häst utan som en helt vanlig familjefar som i likhet med dig själv faktiskt avstått från att så sin vildhavre och är tämligen riskfri vad gäller både clamydia och hiv. Det scenariot är nog mer vanligt i min värld iallafall när jag gissar. Hur som: fortsätta med sina p-medel eller ej? Belasta kroppen med hormoner som stopoar upp hormonerna eller låta kopparspiralen få en att blöda som niagarafallet en vecka i månaden, helt utan orsak liksom? Det är frågan det. En vacker dag står man där på apoteket och köper dagen-efter piller och en ny omgång p-piller samtidigt och farmaceupten -log inte hon lite fnittrigt när du gick?

söndag 27 maj 2012

Badstranden

Det gäller att börja i tid! Idag lär väl inte stranden vid den norrländska sjön vara så välbesökt och just därför är läget optimalt! Träna på att gå lite lagomt nonchalant och sträcka på sig, så det inte ser ut som man visar upp sig. Peela huden med stranden, ger ett rosigt och slätt resultat. Nu är också hög tid att överge kolhydraterna och ge sig i kast med fettdoktorns klockrena, mycket goda och effektiva sommardiet. Som funkar året om. Men sommartid: hur svårt är det att äta en bit grillat kött med gräddsås och lite sallad till middag?? Låter ju verkligen som en uppoffring! Utöver det så är det ypperligt att träna badandet nu i det kalla vattnet. Hur att springa i utan att se ut som en badkruka, vem vill ha en badkruka liksom? Och om en månad när temperaturen på sjön stigit med 5 gr kommer det kännas som att bada i en vedeldad badtunna jämfört med nu. Just nu får man vara tacksam för den kraftiga effekten på ens bröstvårtor.

torsdag 24 maj 2012

Ett mycket bra förslag!

Min vän A är verkligen full av bra ideer och förslag. Dessutom tror jag att hon kan vara något av en proffs dejtare. Om hon säger något, så tror jag faktiskt att det betyder nåt. Och att man ska lyssna på det. Jag menar: hon var ju faktiskt med och utformade den berömda listan, tillsist 378 punkter lång men sedemera reviderad till de allra viktigaste fem. Iallafall. Nu har hon kommit på den optimala dejten!! Varje stad har säkert sitt ställe, där alla hamnar tillsist och det är vansinnigt roligt men man ska liksom helst inge erkänna att man gillar att gå dit. Det är liksom inte så fint och sofistikerat. Det är inte vi heller, vi är foliga, levande, glada och lättsamma. Och det ser ju dejten i den miljön!! Dessutom är det alltid nån som stöter på en på ett sånt ställe så man ser ev svartsjuka och framför allt om intresset är äkta. En annan viktig del i det hela är: klä inte upp dig! Snudd på mjukisbyxor och foppatofflor ( gud förbjude att såna nånsin finns i min skohylla). Håret i en slarvig tofs, alla signaler att jag inte anstränger mig det minsta för att han ska gilla mig. Ta mig som jag är eller inte alls!! Eller alltså... Ta mig å ta mig, jag menar inte prick så. Men ni fattar?? Den man som klarar den testen och sitter kvar där med fullt fokus på en, tycker att man är helt underbar med sin slarvtofs och fopporna, han är förmodligen den du inte visste att du väntade på och där prick där kan du känna dig förlorad:)

onsdag 23 maj 2012

På dejt

Jag skulle kunna skriva att det var vän E eller vän F eller nån som varit på lunchdejt idag, men det var jag. Japp. Trots jag inte häckar på nån dejtsajt så har jag lyckats med det. Hör jag folket jubel tro?

Iallafall... Det var trevligt. Vi pratade lätt och skrattade lätt med men såklart så sa det inte "tjo ho här är han, jag är kääääär". För min del skulle det aldrig nånsin kunna hända. Visst kan jag säga direkt om det finns ett unns chans eller inte och jodå, det tror jag nog. Kanske, om personlighet och sånt faller på plats.

Men det blir inget mer. Jag vet det nu. Hur??

Han har inte ringt, inte smsat och inte loggat in på msn (där han funnits sen länge, när jag faktiskt fanns på en dejtsajt). Jag har jobbat men jag har skickat ett sms med ett tack för en trevlig lunch. Det tycker jag liksom är schysst att göra om man tyckte det. Men mer än så gör jag inte. JAG ringer inte, no way.

En man som är intresserad ringer, om han så befinner sig på månen. Eller på operationsbordet. Eller i en jordkällare och gräver efter fossil. Hörde jag andas nåt om jämlikhet? Fuck jämlikhet i det här läget. Män är jägare, det är min fasta uppfattning och tack;: gärna lite mothugg den som kan argumentera för sin sak;)

Jaja, det var ju inte slöseri på tid iallafall. Jag behövde äta, maten var god, vi skrattade gott - eller jag gjorde det åtminstone och det är väl vad jag får räkna på plussidan ändå. Gott så.

Men jag tycker att det borde ingå nån sorts hövlighetssak, att man ger nån feedback efter en dejt. Jag har talat om för flera att jo, tack det var trevligt men jag tror inte du är min typ. Kanske sårar det, men jag anser det är bättre att veta jag.

Tur man inte är sorten som gräver ner sig:)

tisdag 22 maj 2012

Välknäppt blus

Fick en skön kommentar om urringning av min vän... A B el C;) ingen som vet mer än jag hahaha

Hon är så där lite lagom nyförälskad och stjärnögd just nu och... hade hon urringat när de sågs (och allt hände där i ögonkastet, inte på nån dejtsajt utan så där häftigt irl) eller korta kjolen kanske?

NEJ! Icke det! Hon var välknäppt och byxklädd - och gräsligt vacker. Jag vet för jag var med:)

Fast... skjortor kan ju glipa lite.... undrar om hon kollade det? eller om han gjorde det? Måste fråga;)

Urringning

Det är lite kul att stå så man hör andras diskussioner. Eller sitta. Som typ på ett kafé. Tex Charm. Det är ett bra ställe. Är man ensam kan man låtsas försjunken i en dagstidning eller sin mobiltelefon (har ni tänkt på hur ofta man tittar in i sin mobil egentligen? Facebook kan ju komma med nåt asviktigt som man missar liksom!!)

Iallafall: Jag hörde ett roligt påstående.

När en tjej blir singel så ökar urringningen och kjolen blir kortare! De blir mer slampiga ser ni! Och helt plötsligt så flirtar de med varenda man de möter. Förmodligen med varje kvinna med. För säkerhetsskull liksom.

Alltså. Det är väldigt svårt att en sån gång INTE vända sig om och liksom flirta och dra ner urringningen lite extra.

Kan det vara så att den flirtiga attityden är ren livsglädje? Att ha fått det liv man önskade? Att ha orkat eller vågat ta steget från något som inte var helt bra?

När man mår bra ökar intresset för deet egna utseendet. Jag tror inte urringningrna djupnar, men kanske de finns där mer ofta, att fleecetröjan åker av och det känns ok att vara bekväm i sin kropp igen. För ärligt: Hur mycket urringning vill man visa en man man är ointresserad av? Som man fått nog av snarkandes och fisandes i TV-soffan. Om det nu är det som är orsak, det vet ju inte jag såklart.

Slampiga.... ok. Tjejer/kvinnor som månar om sitt utseende är slampor. Är man glad och tillfreds med livet och strålar där man går, då är man flirtig.

Det var vad jag såg, om den de pratade om...

Det är fritt att gissa om det var försmådda män eller svartsjuka kvinnor som satt vid bordet bredbvid. Själv säger jag bara: Surt sa räven...




söndag 20 maj 2012

Om att glädjas för andra

Har ni varit med om det? När någon god vän har träffat en man/kvinna och man verkligen ser hur himla bra de passar ihop och att de förmodligen är precis rätt för varandra och man verkligen, verkligen vill vara odelat glad för deras skull. Och ändå. En liten tagg, ett litet avund. Varför inte jag? Och känslan av lite ensamhet att man själv plötsligt hamnar lite i skymundan. Eller mycket. Kanske är det bästa vännen som man gjort "allt" med och som plötsligt inte har varken tid eller lust med samma saker ihop som man gjort länge.

Och så ska det såklart vara! Hon kan ju inte hänga med på krogen var å varannan helg för _min_ skull, såklart ska hon vara hemma med fredagsmys och vin på balkongen istället. Nåt annat vill man ju inte för henne _egentligen_. För man är ju glad för hennes skull. Också!

Ska man ha dåligt samvete för att man inte kan glädjas helt odelat? För att man på ett litet litet hörn önskar tillbaka sin roliga kompis som delat fikor och förfester och eftersnack och en massa annat som ingen annan visste? Som säkert finns där mitt i den rosa lyckan och som till viss del kommer att komma tillbaka, men som just nu när förälskelsen blomstrar är frånvarande även när man ses.

Klart man glädjs som sagt. Men med ett unns avund. Jag då?

lördag 19 maj 2012

Kärleken är döv

Jag läste det helt nyss.

 Kärleken är döv, du kan inte bara säga det till någon. Du måste visa det!

Och visst är det så... Du kan säga "jag älskar dig" hundra tusen gånger men visar du det inte, agerar du inte som om du älskar så blir du inte trodd.

Att känna sig älskad, se den andres ögon fulla av kärlek, känna sig vacker och underbar inte trots hur eller den man är, utan just för att man ÄR den man är och inget annat... det är det största, det vackraste.

Och att känna kärlek inom sig. Höra sin röst blir mjuk och varm när man pratar i telefonen, se den man älskar och han eller hon är det vackraste av allt. Nyss inkommen från stallet, eller med jordiga och gräsiga händer efter arbete i trädgården, eller full i mototolja efter en dag under motorhuven - och där, mitt i den ytliga skiten så är han eller hon som vackrast.

Då, när man ser och känner så så är det man visar som mest. Kärleken kan vara hur döv som helst, för man vet ändå.

Inte blind men ganska närsynt

Nog är det så... Att plötsligt så kan han (hon) stå där och hela världen känns annorlunda i ett andetag. Och i drömmen var han lång och mörk och stilig som få med ögon som blå oceaner och ett leende som kunde smälta Antarktis.

Och så dyker han upp... fräknig, tunnhårig, kort och tjock med tjocka glasögon som smått döljer de grönbrokiga ögonen. Och inte kan han smälta Antarktis men helt klart kan han smälta ditt hjärta och på nåt vis så känns han som allt du nånsin drömt om och det där med lång och stilig känns så..... inte du, plötsligt!

Och var hände det? På krogen, hos vänner, på jobbet? Eller hände det kanske i ögonkastet, då när våra ögon möttes och det fanns något visst där över folkmassan?

onsdag 16 maj 2012

MEN

Jag har märkt att när jag eller nån av mina vänner (A, B, C, E och allt vad de nu heter, jag som sa jag _inte_ hade hela alfabetet representerat tvivlar starkt nu kan jag säga!!), när vi pratar om nån kille som är intressant, eller som visar intresse så finns alltid ett MEN. Han är jättefin och trevlig MEN.

Ibland är man inte ens medveten själv och nån vän (A eller I eller E eller, ja ni fattar) säger "Jag tycker mig höra ett men?" Jasså?? Ja kanske. Han är jättefin och jag trivs i hans sällskap. "MEN??" Ja vaddå men.... lite för stillsamt, inget dunder och brak, ingen känsla att jag vill träffa honom jämt och ständigt.


Kanske är MENet bara ett "jag är faktiskt nöjd att vara helt ensam" också... Vi är ju inte desperata. Faktiskt:)

tisdag 15 maj 2012

Otur i spel, tur i kärlek?

Ja men DET hade man väl kunnat hoppas på?? Jösses, det hade väl inget gjort om det hade stämt, då vore man väl miljonär vid det här laget.

Det händer att jag spelar på hästar. Det händer att jag spelar kort. Det händer att jag spelar Bejeweled på facebook. Vinner jag nåt? Nope! Inte ett smack! Mina highscore är skrattretande och det borde ju per automatik innebära att jag har tur i kärlek istället då. Nu ska vi se??? När hade jag tur i kärlek senast?

Fast så himla illa har det inte varit. Lite som mina usla highscore kanske. Lite lätt i underkant mediokert.

Om jag helt slutar spela, ökar chanserna för tur i kärlek då? Eller minskar de? Hur ska man våga chansa? Fast ärligt... hur mycket sämre än dagsläget kan det bli? Ok, det kan bli sämre. Tar tillbaka. Och fortsätter med Bejeweled och hoppas....

torsdag 10 maj 2012

Spelregler

Hur fanken gör man då? Om man nu träffar hunken som får ens hjärta att slå lite till? Hur går man vidare?

ärligt? No fucking idea!! JAG vet inte!! Jag har haft 3 långa förhållanden, var av alla tre inte var de allra vettigaste. Och hur började de? Ja jag minns ju det sista men nä, jag kan itne ta det som nåt statuerande exempel.

Det jag vet är: Om det känns rätt och riktigt så funderar man inte på om man "får" ringa eller inte. Man undrar inte om den andre tar illa upp och man möts inte av suckar i andra ändan.

I övrigt då? Om allt känns bra där i början. Pratar en hel del, ses ibland och så.... kommer som en tröskel där man inte längre vet? För det minns jag att det har gjort, men hur det löstes? Vet inte.

Jag kan tänka att det nog är bra om man inte alltid, varje gång ses hos mig. Eller honom. Eller på krogen. Att man gör lite olika, ses på olika sätt. Man vill ju lära känna hela människan, inte bara partypinglan eller mamman eller stressade arbetsmannen på lunch.

Men jag vet inte. Här känner jag att jag skulle behöva en guidning. Eller en "Dejting for dummies" bok. Eller riktilinjer av nåt slag. Eller bara nån klok människa som säger: tänk så här, gör så här om det känns bra.

finns ens några spelregler? Jag vet en skillnad hos mig själv, och det är att ju mer rätt det känns ju mindre stressad och mer avslappnad är jag. Jag behöver itne styra upp allt, det ordnar sig.

Men som sagt. Nån får gärna gudia mig till rätt här. Här är jag en newbee ute på myrmarken.

onsdag 9 maj 2012

De sju små dvärgarna

En kompis (jag orkar fanken inte radda upp alla alfabetetes bokstäver för att skilja alla vänner åt längre men det var C som nämnde det) hade lite tankar om vår berömda lista idag. Att alla dessa fina egenskaper och färdigheter vi radat upp var lite som att önska sig både Toker och Kloker och glader och Blyger och de övriga dvärgarna i en å samma person. Nu vill jag bara säga att, nä. Nån dvärg vill jag inte ha! Jag är rätt lång och jag vill ha en man jag kan luta lite mot när det blåser. En dvärg skulle inte orka mig så tror jag. Men i övrigt har hon inte helt fel. Visst är det lite som att samla alla egenskaper till nån ultraman som inte rimligen kan existera. Men lite som innan man får barn då man radar upp allsköns uppfostringsriktlinjer och allt ditt och datt som barnet ska låtas eller inte låtas göra- det är bra att ha visioner! Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. Eller iallafall en bit upp på trädstammen;) Nä. Det är inte nån multidvärg i perfektionsformat jag önskar att framtiden har åt mig. Jag önskar mig en enda man, som älskar mig för allt det jag är och som kysser så jag blir svag i knäna. Och självklart önskar jag känna detsamma för honom.

måndag 7 maj 2012

Varför skulle han vilja ha mig?

Jag har tänkt den tanken, inför en dejt eller i början av ett förhållande. Många av mina väninnor har uttalat samma fråga. Nyss läste jag frågan som någon ställde. Varför skulle han vilja ha mig? Ett hastigt sviktande självförtoende och en attack av dålig självkänsla som förhoppningsvis går över. - För ärligt. Varför skulle han inte?? (mina manliga vänner får gärna berätta för mig om det omvända gäller i detta, samma tanke?) Finns någon reell orsak som du liksom dolt för honom? - Är du kriminell? Väger 50kg mer än du sagt? Haft ett 20 år gammalt foto på dejtsidan? Eller kanske någon annans foto rent av? Svär du och har ett hemskt ordförråd? Fruktansvärt bordsskick? Fiser och rapar obehindrat? - För om inget av detta är något du skriver under på, så finns det väl ingen faktiskt orsak att inte tycka om dig? Sen kanske det inte stämmer ändå. DU kanske inte faller för honom heller. Men oroa dig inte så mycket. De allra flesta av oss är bra och älskvärda. Det är bara att lita på den känslan:)

söndag 6 maj 2012

Medelåldern


Ja alltså jag vill inte påstå att jag är i medelåldern, nej nej! Möjligen börjar jag nosa lite mot den och såklart så kommer den snart. Men jag känner ändå för den här texten för redan nu så kan jag känna av det där... Jag ÄR klokare och kroppen HAR förfallit en smula.

Men det är lite märkligt... Jag har inte brytt mig så mycket i att hjärnan varit lite oredig och inte alltid funkat så där vansinnigt optimalt. Jag menar, lite dumma val genom åren det får man väl räkna med? Och det är ju skönt nu att det liksom är FÄRRE dumma val och fler genomtänkta beslut. 

Men med kroppen är det värre. Det är inte alls liksa självklart och OK att kroppen förfaller liksom! Fast der är ju egentligen lika självklart som att hjärnan kanske inte alltid är så klok under uppväxten. Det handlar ju om gravitation helt enkelt och den är inte mycket att göra åt. Både bröst, rumpa och mage flyttar ner en smula, det hör till! Kanske är de helt enkelt lite höjdrädda?

Nu är dock min hjärna så klok att jag i skrivande stund inser att jag ska börja gillar förfallet med:) Inte så till den grad att jag bara släpper det fritt, utan strid. Men det som sker, det sker:)

När är man mogen för en ny kärlek?

Hur ofta har inte det ältats? Nån har träffat nån och det var bara tre månader sen h*n blev singel efter flera år som gift. Kan aldrig gå bra. Man måste landa, hitta sig själv.

Känns det igen?

Och samtidigt.... Vem vet? Många anser inte att man är mogen att bli mamma när man är 16 år heller. Helt möjligt. Men de 16 åringar jag känner som blivit föräldrar, har mognat med händelsen och klarar det galant. Nån bättre än de flesta "färdigt vuxna"föräldrar gör till och med...

Jag har länge sagt att jag är inte färdig att träffa någon. Jag vill ha min frihet, jag vill styra mitt liv. Men ärligt. Kommer mrRightGuy in i mitt liv så blir jag färdig då. Äkta kärlek som bara händer... så som äkta kärlek faktiskt gör. Den kommer inte på beställning, efter en viss tid och när det är rätt i livet. Jösses så många som redan hade sitt på det torra då! Jag känner flera som garanterat skulle välkomnat kärleken för flera år sen om man ska tänka så! Och jag vet, med säkerhet, de som inte alls borde ha varit redo för något nytt alls men som mötte kärleken och åtminstone hittills efter flera år fortfarande är lyckligt gifta.

Grejjen är väl att skilja på det tvättäkta och det man hoppas på ska vara äkta... Bra eller dåligt? Ingen vet, finns inga svar i kanten, inget facit:)

fredag 4 maj 2012

Dags för lite allvar

Det här med barn. Dina barn, mina barn, våra barn, grannens barn. Alla barn är allas barn, kom ihåg det... Vad menar jag med det??

Övervägande delen av de vuxna vi möter har barn. I olika åldrar men barn finns det ofta.

Du blir kär i mamman eller pappan till dessa barn. En underbarn person som får dig att glittra och le, må bra som aldrig förr. Efter en tid så träffar man vanligen även barnen.

Jag har hört många gnälla på den andres barn. Jag har hört män som gnällt på mina. Jag har gnällt nån gång med till jag kom på vad det handlade om.

Barn uppfostras olika, för att vi alla ÄR olika. Det jag tycker är viktigt att lära mina barn, är inte detsamma som vad andra anser är viktigt. Barnen blir som deras föräldrar låter dem och för oss bredvid så kan vi bara iaktta och lära oss vad och hur.

Barnen fick inte vara med och välja att deras föräldrar skulle gå skilda vägar. Barnen fick inte vara med och utse just dig som nästa viktiga vuxna i dess liv. Du kan välja. Inte de. De är bara brickor i ett spel krasst sett. De finns där och det är banne mig vårt vuxna ansvar att göra det så bra som det går.

OM man inser att "jag står inte ut med ungen", då är det inte ungen som ska bort. Då är det bara att packa sitt pick och pack och gå och önska kärleken och barnet lycka till i livet. Varför? För att barnet har först tjing! Det är vårt jäkla ansvar att se till att mitt humör och dåliga mående inte går ut över ett barn. Så står du inte ut - tro inte att barnet kommer att ändra sig. Han eller hon känner din motvilja och blir förmodligen ännu mer så som du inte står ut... eller ett nervöst vrak som försöker tillfredsställa dig utan att ha en aning om vad felet är.

Och om du då, vilket de flesta ju gör också, faktiskt tycker om den där bonusen som hängde med på "köpet"? Vad kan du förvänta? Ja... att du tar en vuxenplats, som kompis, kanske rådgivare men med en fot vid sidan av. Inte ta över någon föräldraroll som redan är upptagen och lägg förbanne mig inte över dina förväntningar på vad barn bör och ska kunna i en viss ålder, vilka krav man kan ställa ovh vilka förväntningar man kan ha. Det är BARN! och de har inte vuxit upp med dina förväntningar. De har inte din syn på hur rum ska städas, sängar bäddas eller middagsmat ska intas.

Tyck om! Älska om du kan, men tro inte att det blir exakt som med dina egna barn. Gör ingen skillnad i vardagen. Skillnaden i hjärtat vet de ändå, och de har samma skillnad jänte mot sin egen förälder och dennes känslor för dina barn.

Om du har stort tålamod med dina egna barn, förvänta dig att du behöver ännu mer för din älsklings. Och var glad och tacksam om allt bara flyter. Ta inte skit, det är inte det jag menar. Men ta skiten på ett vuxet sätt och ge inte tillbaka med samma mynt.

Är det nån gång i livet som det är viktigt att verkligen ta en vuxenroll, så är det när man får bonusbarn.

Ser du dem inte som en bonus - tänk över om du verkligen ska vara i deras liv.

Alla är barn är alls barn, vi har alla ansvar för att de får växa upp i harmoni. Bli inte häxan i något barns liv. Bli någon de för alltid minns med värme.

Fler referensramar

Att man sett samma barnprogram som barn, kan alltså vara en bra referensram för om man kan tänktas passa ihop. 

Idag fick jag tips om en till! Smågodiset som barn!!

När jag var liten så stod man på knä på en liten hylla, förmodligen avsedd för tanterna att ställa handväskan på när de handlade, och hängde in i kioskluckan där en tant eller tjej - jag minns inte en enda man faktiskt!! - som tålmodligt räknade och la i en väldigt liten papperspåse, senare en liten strut som "förr i tiden". Har man börjat med pappersstrut och minns ettöres kola, då är man äldre än mig! Minns man femöres och små papperspåsar, då är vi troligen rätt jämngamla. Likaså om man varit med att dela en 33 cl Sockerdricka på både två och tre och det var höjden av LYX när man fick en egen....

Tillbaka till godiskiosken:

Man stod där på knä, halvt inklämd i kioskluckan och pekade "en sån å en sån, vad kostar såna?, räcker det till en sån med? Hur mycket har jag kvar nu?".

Man handlade för en eller två (1 eller 2) (EN eller TVÅ) kronor och fick en lagom liten påse, bara på lördagar.

Minns man sitt godis från barndomen på annat sätt, då är det tveksamt att vi kan matcha varandra. 

torsdag 3 maj 2012

Ålderskrav

Eller kanske önskemål då.... Min vän L, fast en annan L än L... hmmm, hur ska jag skilja dem åt då? Skitsamma, snart har jag hela alfabetet här iallafall känner jag:) L. Hon har en fundering som jag också reagerade på förr, när jag faktiskt var på en nätdejting sida. Jag har gett upp, min sort finns inte där. Tur jag insåg det förresten;)

Iallafall. Vilken ålder man önskar.... MÅNGA män skriver att de söker kvinnor 10 år yngre än sig själv. "Man 45 år, söker kvinna 25-35". Ok. But WHY?? Är han hiskeligt omogen och klarar inte att umgås i samma rum som en kvinna i hans egen ålder? Är han en av dem som "jag är 45 men ser inte äldre ut än 35 säger alla"? Åldersnoja när den är som minst sexig säger jag om den kommentaren för övrigt! Eller är han gubbsjuk och vill ha fasta ungflickskroppar mot sin indragna gubbmage?

Ett bra mått för om man kan tänkas trivas bra ihop, anser jag att  barnprogram är. Alltså att man minns samma barnprogram från man var liten. Åtminstone i stort. Att inte så många av de killar jag träffar minn "Lilla Blå" det gör inget men har de varken sett Drutten och Gena eller John Blund eller Vilse i Pannkakan... nä, då tror jag faktiskt inte vi har speciellt mycke att säga varann faktiskt.

Inte för att jag brukar prata barnprogram med de jag träffar alltså!!! Nej nej, SÅ dum är jag inte:)  I allafall inte på första dejten. Jag bara vet ändå, när som helst så kan jag börja prata om "Farbrorn som inte vill va stor" och han skrattar igenkännande och kanske sjunger med om Emma som bara finns i fantasin...

Listor

Det är verkligt glädjande att flera vänner skickat mig sina listor, eller faktiskt gjort listor för vad som är viktigt. För som en av vännerna skrev: Om jag inte själv vet vad som är viktigt, hur ska jag då veta när jag hittat rätt? Och 08-Es lista är banne mig den bästa hittills. Totalt heltäckande tror jag - protestera gärna, lägg till och dra ifrån och se om jag håller med då också:) (Jag kallar henne 08-E för att det finns en närmare E och på nåt sätt måste jag ju skilja dem åt:))

Här kommer den:

1. Tillgänglig (=singel men inte nysinglad, bor inom rimligt avstånd och är intresserad av mig samt vill träffas mycket).

2, Snäll på ett "arga snickaren sätt" (=vågar säga ifrån av omtanke och vågar sätta sina egna gränser). Snäll mot alla inte bara för att få mig i säng. Och det är inte snällt att inte våga säga nej.

3. Får igång mig! Känslomässigt och sexuellt. Behöver inte se perfekt ut enligt andra men jag måste tycka att han är sexig coh charmig på så vis att det hettar till. Annars får det vara.

4. Har samma värderingar och prioriteringar som jag har i de stora viktiga sakerna. Behöver inte alls ha samma intressen som jag men måste vara öppen för att prova och ha en öppen inställning till livet.

5. Vara kompatibel med mig. Vi måste förstå varandra utan problem. Jag orkar inte gissa mig till vad han vill och känner. HAn måste också ha ungefär samma energinivå. Ingen soffpotatis allså! Får inte vara otroligt svartsjuk.




Ganska snabbt efter denna listan fick jag även en annan, av vännen F. F är man, för övrigt. Det KAN förklara hans lite kortare lista. Behövs inte så mycke från den sidan, lätt att tillfredsställa tänker jag;)




Fast  faktiskt... Hans lista, som vi alla känner igen, den räcker väldigt väldiigt väldigt långt... Det är väl så man vill leva kan jag känna...


Kåt
Glad
Tacksam


eller som bilden från goaste S.... :)





onsdag 2 maj 2012

Sen middag

Nåt jag verkligen gillar med att vara ensam, är att ingen har några förväntningar på när maten ska vara klar. Eller ens att det ska bli nån mat. Klart att om man har barn, så är det bra om de får mat i rimlig tid men annars... jag kan äta när jag är hungrig, det jag är sugen på och jag dricker vad jag vill till. Oavsett veckodag:)

Idag blev det tacos kl 20.30. Vin till tänker ni kanske?? men nej nej, det blev icas bubbelvatten. Jag är väl ingen barbar heller!!! (som nån känd bloggare brukar säga;) )

Faktum är när jag tänker efter att det nog var min lunch också... så sent:)

Är han intresserad?

Det vanligaste när jag eller nån av mina väninnor pratar om när någon av oss träffat nån spännande är: Är han intresserad? Bara att vi ens frågar ger svar på den frågan: Nä, förmodligen inte. Behöver vi fråga så är han troligen inte det. Är han intresserad, så märker vi.

Så det är liksom bara att vänta på att märka det, eller sucka och gå vidare. Ja, självklart så är det klokt att kasta ut en hint om "hey mannen, JAG är intresserad, är du??" men händer inget - ödsla inte tid på att vänta på telefoner som inte ringer och sms som aldrig kommer.

En man som är intresserad av dig hör av sig om han så är på månen. Sagt av nån känd skådis i nån känd serie. Och det må vara uttänkt och tillrättalagt för att låta bra men det stämmer. Självklart kan vissa arbeten, eller fritidssysslor, göra att han inte ringer eller sms konstant, och att det inte sker exakt när du hoppas på det men ringer det gör han om han är intresserad. Om så bara för att säga: hej, jag avskyr att ringa, avskyr att prata i telefoner men jag vill ändå höra din röst en kort sekund.

Dr Phil har ett bra uttryck med, som förklarar det hela bra. He is just not that in to you. Vore han det, så hörde han av sig. Han skulle aldrig våga annat, för nån annan kan ju hinna före...

Så vänta på den där som ringer, smsar, hör av sig, vill se dig, talar om för dig hur underbar du är... nöj dig inte med mindre än det:)

tisdag 1 maj 2012

Förkyld

Alltså. Jag klarar mig jättebra själv. Är rätt nöjd med tillvaron. Jodå, jag kan räkna upp flera tillfällen som jag faktiskt är nöjd med tillvaron. Som tex...     ....     ..... när jag ligger i badet med ett glas vin och min musik på och ska träffa brudarna och ut på roligheter sen:) Då är jag faktiskt skitnöjd!! Då med, alltså. Finns massssssor med tillfällen men skit i dem nu.

Just idag så hade det varit trevligt med en man som kom med en smoothie, eller en kaffe med mjölk och som liksom bara uppskattade att man fanns där för en stund, tyst och stillsam.

Varför kommer jag att tänka om min kompis Ls sambo för?? Beats me;)

Jaja, en sån som han vore inte helt fel en dag som den här - just saying!

Jobb är visst viktigt!!

Direkt jag skrivit klart det förra inlägget så inser jag. Det här med jobb är visst viktigt!! Herrejösses!!

Jag jobbar inom vården. Min pappa sa, när jag blev singel: Kanske träffar du nån trevlig läkare där i korridorerna:)

Men GUBEVAREMIGVÄL!!

Vad skulle vi prata om? Och hur skulle tankarna gå?? Tänk bara dessa scenarion.

"Jag har middagen klar när HAN "mr Kirurg" kommer hem"

mrKir: Fy vilken dag jag haft, operationer hela dagen. *börjar sleva upp lunchkorv med senapssås*

Jaha, nåt speciellt, undrar jag

mrKir: Ja vet du, det kom en med en så inflammerad blindtarm så den var uppsvullen som en stor korv och när jag började skära så brast det så hela bukhålan blev full i var".

*Jag tittar på lunchkorven, senapssåsen och går å kräks*

Eller om HAN råkar vara gynekolog

mrGyno kommer hem: Alltså fiii fan, så jävla äckliga en del är! Kan de åtminstone tvätta hyska innan de kommer. Och i allt detta hittar man både det ena å det andra.

Jag: Älskling... du hade handskar va? *tappar all sexlust de närmaste 4 åren*

Nä... nån läkare vill jag inte träffa, det är då ett som är säkert;:)

Det här med jobb

Fick en fråga här om dagen, och det är något jag själv också funderat en del kring så jag tänkte skriva lite om det... Det här med jobb och utbildning, hos ens tilltänkta. Hur viktigt är det?

Jag är en hyfsat smart brud, läst en del poäng, skapligt jobb, skaplig lön. Kan byta jobb rätt lätt om jag skulle vilja. Det har jag förstått att inte många kan som inte har utbildning.

Så... hur funkar man då ihop, som relativt eller verkligen högutbildad, med en som är vanlig arbetare, kanske helt utan utbildning. Sitter "smartheten" i antalet högskolepoäng?

Svaret är NEJ! Utbildning och bildning är inte samma sak, man kan inte ha med i CVt utbildningsstatus som ett tecken på hur smart man är. Förutsättningarna kanske ökar men det ger ingen som helst garanti så det MÅSTE man minnas!!

Ett sätt att kolla hur smart nån är är att spela Trivial Persuit. Jag gör det inte. Jag suger på TP, om det inte är mina områden. Jag är alltså INTE allmänbildad. Så för mig att kolla hur smart nån är via TP vore att sätta mig själv i väldigt dålig dager. Å jag är ju inte dum på riktigt;) Inget TP alltså!

Det är inte bara att kunna en massa inlästa saker som är "smarthet". Att veta hur man byter en vattenkran, borrar upp en tung lampa så den sitter kvar i taket, lagar en husgrund, dränerar en fuktskada, renoverar ett badrum - detta är också något som kräver en viss smarthet. Att vara händig är också en typ av intelligens. Men man läser sig inte till handlaget.

Så mitt råd är: Känn efter när ni pratar, DÅ får man veta om personens intelligens. Och kanske ännu mer, man märker personens emotionella intelligens och den är banne mig viktigare.

Skit i vad h*n jobbar med.

Bartendern

Jag och min vän A har länge småflirtat och suckat hängivet efter en bartender här i stan. Jag har självklart döpt honom till Niklas. A har lika ihärdigt kallat honom Magnus. Niklas-Magnus har tillskrivits en massa fina egenskaper och självklart det som passat just var och en av oss... Dessutom får vi väldigt bra service av honom, ingen långväntan där inte. Han SER oss, så det så;) Men så nu då...

Han heter Peter. JÄVLA skit!! Han är såklart min vän A´s då... Jag får inga Petrar.

Jag vill inte säga att jag är skadeglad eller att jag fnittar elakt eller att jag känner mig OMOGEN på minsta vis.

Hittade honom på Facebook. Han är gift. Och har väldigt små barn. MOOOHHHHHAAAAAHHHHAAAA:D