Ett liv, vad vi vet om

Det vi kan vara helt säkra på, det är att vi har det här livet som vi lever nu. Om bi levt tidigare liv eller om vi får fler liv, det kan vi tro om vi vill det men det är liksom inget att ta förgivet eller något att satsa på. Här och nu, det är vad vi har och det är här och nu vi ska leva. Så nära våra drömmar och önskningar som vi kan och så ärligt som möjligt mot oss själva. Självklart med ansvar för det vi tagit oss för men också med ansvar att avstå det som inte är eller blev bra. Vi får liksom ingen fler chans att påverka vår egen lycka. Idag träffade jag en man, äldre klok vis, som sa det som flera tidigare sagt till mig. Våga göra det du tror på. Gå de vägar du önskar gå. Visst kan det skita sig ibland, men det mesta går att rätta till. Och än en gång fick jag tillfälle att snabbt berätta: jag är en sån som vågar. Jag har testat broar andra fnyser åt. Och jag låter dem fnysa, för ingen vet mitt mål utom jag. Flera har sagt jag är en rastlös själ. Bullshit säger jag om det! Jag är kreativ, vill utvecklas, har ett driv framåt, vill uppleva och se. Rastlös hinner jag inte vara. Livet är för levande för det. Livet när det är som bäst. Jag tar tillvara och är trygg med det. Jag lever mitt liv här och nu utan tanke på liv som kanske varit eller kanske kommer. Här och nu. I glädje.

Dina och mina barn

Min vän Å gav mig ett delikat problem att tänka på och jo, jag har ju liksom varit sambo och haft bonusbarn så jag _vet_. Jag förstår precis hur hon tänker och håller med om - det är inte lätt!

För hur gör man? Nya familjen, varsitt tonårsbarn. En fyra med två toaletter gubevars men så händer det. 17åriga Lisa stänger in sig på den lilla toaletten för att göra sig klar för Det Stora Partyt. Att låsa upp dörren är otänkbart.

Själv har du lagt dig i ett skönt skumbad, ett glas Baileys på kanten, tända ljus.... Fredagsmys eller Fredagsbus på gång kanske. Iallafall. Vattnet såååå skönt.

Så hör du. Dörren går igen, Upprörda Urban 15 år kommer inrusande, du hör hur han rycker i dörren till lilla toan och hur Lisa säger: Upptaget!!:)

Din blick fastnar på låset till badrumsdörren...Olåst!  Badkaret helt klart för litet för att gömma sig i om än att de mest privata delarna _kanske_ är helt dolda av badskummet.

In kommer bajsnödiga Urban, sliter av sig brallorna och du har redan där sett mer än du nånsin hade önskat. Och just i den stunden ser den desperata, diarrestinna bonussonen dig och vem kan gissa vem som skriker och fräser först.

HAde Urban varit min egen son hade jag plättlätt kastat mig ur karet, naken som den dagen jag föddes - förutom skummet då - och ryckt ett badlakan i farten och lämnat över. Och den egna sonen hade säkert släppt fisarna lätt obrydd att morsan råkar vara kvar två sekunder till.

Men nu. I bonusfamiljen. Det hemliga är så hemligt. Man fiser inte ens i soffan. Det gör inte jag ändå iof, jag är en ickefisare. Men ingen i familjen gör det, utom möjligen mannen i familjen.

Ännu något att tänka på innan man släpper greppet om singellivet mina vänner:)

Storleken

Nu har flera varit på mig om att skriva lite om storleken och jag är ledsen vännerna: Storleken har INGEN betydelse!! Det går att kissa oavsett den är stor eller liten. Onanera är säkert heller inga problem. Ingen betydelse där alltså, funktionen funktionen. Rent reproduktivt: inga problem. Det är antalet spermier som avgör fertiliteten, inte storleken. Så det spelar ingen roll alls. Jag har varit singel i snart 2 år. Tror ni jag bryr mig?? OM jag kommer till, tror ni på allvar att jag backar om den är för stor?? Skulle aldrig ske vill jag meddela!! Jag kan inte ens tänka en gräns för för stor faktiskt. Jag tar det jag får där helt enkelt. Man ska inte vara så kinkig tänker jag....;)

Hjälp från vänner

Ibland så tar liksom skrivklådan slut för en stund och om man  ber snällt så kan man få lite uppslag från sina vänner. De tips jag bla fått är: Storleken har visst betydelse, Könsroller - kanske ska vi rent av ha 4 kön?? Irritation (ojojoj, den klarar jag lätt;)) Föräldrars uppfattning att ha rätt att veta allt om sina barn och så om detta:

JAg har en vän som är på väg om singellivet efter många år som sambo. OCh under många år så är det ju så, att det är hennes sambo som varit puddingen i livet. Hon har helt enkelt under så där 15 år eller nåt varit totalt BLIND för andra män. De har inte existerat. Hon har inte sett en enda hunk under dessa år. Det är sant! Eller... nåja, sneglat lite försiktigt nån enstaka gång har hon kanske gjort då;) Men tittat, det har hon INTE det är jag helt övertygad om sen igår.

Vad gör mig då övertygad??

Jo - vi såg en film igår och det var en rätt snygg man med och hon bara: "habba habba"!! OCh jag bara: ??? Snälla VÄN, han är ju bara 32 år!!

Va?? 32? Lägg av?? *fram med datorn, google och - tadaaaa!!! 32 år!! Inget gråttt hår på pungen, inte samma godisvanor som liten, inte samma barnprogram... Ni ser. Helt fel i synkning av vad hjärnan attraheras av och vilken ålder hon _borde_ vara intresserad av.

Och såklart har jag en teori kring detta! För 15 år sen var hon... 24;) eller nånstans där, för hon är 39 nu coh fyller snart 39 igen. OCh som.... 24;) så var såklart 32 åringar riktigt heta. Och där nånstans stannade hjärnan av!! Ja inte helt, men när det gällde män och deras utseende. Hon fastnar för den typ av män hon gillade att se på då och har inte utvecklats!!

Hon har en jobbig tid att möta nu. Ska ta sig förbi de omogna 32 åringarna, möta de desperat ungdomsjagande 35 åringarna, hitta de förvirrade 40 åringarna för att se stanna till vid de sköna, härliga, färdigutvecklade 45+ männen.... En jobbig men ack så trevlig tid kan det bli.....

Du är vad du äter

Hur väl stämmer inte det??!! Fullkornsprodukter må göra avföringen spänstig eller nåt men sött är det inte och söt bli man inte. Jag föredrar faktiskt att äta en bakelse som bäde är söt och ser bra ut. Det klär mig lite bättre liksom och jag är hellre söt och gräddmjuk som en prinsessbakelse än ser ut som en Branflake - sträv, knastertorr och skitbrun. Vem suktar nånsin efter branflakes förresten? Nä. Bakelser. Jag är vad jag äter.

Midsommar

Det stora hoppets helg för oss singlar har kommit. Här där jag är står solen som spön i backen och himlen är blå. Som värsta Pripps Blå reklamen. Det är idag man vill gå på stor baluns, träffa massor med folk och kanske där i vimlet möta ett par glittrande ögon som får en att känna sig ännu lite vackrare och gladare. Gör man inte det så är det ju alltid kul med fest. Skratta med vännerna. Kanske sjunga och dansa lite. Och sedan framåt natten kan man gå genom kohagen-jorå, här finns en sån med!!- och plocka 7 sorters blommor och lägga under kudden och sen drömma om en man. Eller så gör man som min vän C beskrev det: lägger 7 män under kudden och drömmer om blommor och bin;)

Bjuda på sig själv

Nu så här i midsommartid, eller bara sommartid, så är det en del fester och små grodorna och sånt för många och hoppa säck med sked i munnen med ett ägg på, snurra runt nedböjd med huvudet på en vägkon. Vuxenlekar! För all del, det finns vuxenlekar jag absolut kan tänka mig emellanåt men dessa gör sig bäst på tu man hand om man säger. Men de där andra. Why?? Ja men man måste bjuuuuuda på sig själv!! Jasså? Varför? _varför_?? jag kan inte komma på nåt enda som bjuda på sig själv skulle vara bra för. Ser folk upp till vuxenlekare? Ger det högre månadslön? Blir man smartare? Nooooope!! Alltså, självklart!!, om man tycker om att hoppa groda, leka prästens lilla kråka och sånt så ska man ju göra det men att försöka övertala andra som inte tycker det är kul med att man måste bjuda på sig själv... Respektlöst far genom mitt huvud. Och hur som, bjuda på sig själv. Jag gör det. Om jag vill. Att bjuda är just det: jag gör det av mitt hjärta, när jag känner för det. Och det här lät ju mer bittert än jag tänkt. Egentligen ville jag säga att jag tycker att det räcker med att vara glad liksom. Bjuder på mig själv det tänker jag inte göra, men jag ger gärna mitt leende:)

Puffa håret

Var på promenad men min vän L igår. Och några dar innan med, samma runda. Vanligen rätt folk och bil tom eftersom hon bor på landet. Det är mest kor där. Och vi. Same but different förresten?? Fast nu var det inte kor jag skulle skriva om. L tog på sig sina allra finaste shorts igår. De är bruna med blå och lila små blommor, gröna blad. De är så där så att landets alla humlor blir till sig, en hel sommaräng kommer och går liksom. Troligen drar dessa shorts till sig män, som om det är sociala shorts liksom. För vad vi mötte folk! I bilar mest. Storleende många. Fast L hävdade att deras leenden berodde på att de mötte två vackra töser(tanter) och hade inget med shortsen att göra. Jag är inte övertygad. Så gick vi där, pratade om shorts och väder och vind och hur skönt det är med självsamhet och att inte toklängta in i något förhållande. Och ungefär där satte jag i halsen och hostade, för i en av bilar vi mötte satt en sån där sällsynt manlig man. Hoppla, sa jag, en lite skäggig sak å man börjar puffa håret. Vilken effekt vissa saker har. Shorts och skäggiga män.

Semestertyp

Nåt annat viktigt, som jag kom på idag, är vilken semestertyp man är. Jag menar: om jag är plocka-svamp typen och han är skidkning-i-alperna typen så lär vi ju ha rätt tråkigt ihop. Många skilsmässor sker efter semestern har jag läst. Och såklart det har, ingen har nåt CV, inga referenser och - gudars - ingen koll på semestertypen!! Själv är jag den jobbiga semestertypen. Dvs jag gillar att jobba lite även då. Typ. Jag kan tänka mig vara hushållerska åt någon som bor vackert vid en sjö, har en bra grill och skön solstol tex. Det är ett bra jobb. Fixa markservicen sådär lite med ena handen och ena foten medan man solar och badar med resten av kroppen. Andra typer som jag skulle kunna tänka mig vara utomlandstypen. Flyga iväg. Full service. Utbjuden på restaurang på kvällarna. Det typen kan även kallas paraplydrinkstypen. Lite beroende på partynivån på det hela. Åka-på-festival typen vill jag testa. Sweden rock. Love and peace. Fast jag är nog för gammal, skulle nog oroa mig för de fulla påtända ungdomarna mest.... Några typer jag verkligen inte är, och nu låter det som att jag ser ner på dessa typer. Så är det inte. Iallafall inte alltid;) det är bara inte jag liksom. Dessa: Husvagn-genom-sverige typen. Plocka-bär-å-svamp typen. Stöda-hela-huset-jag-har-inte-tid-för-utflykter typen. Deppar-för-snart-börjar-kneget-igen typen. *lägger till en viktig punkt i framtida relations CV modulen*

Får den jag vill ha

Pratade med min finaste vän L idag. Och kom som vanligt fram till en del insikter av det bra slaget.

När jag var yngre, så fick jag alltid den jag ville ha. Jag bara visste. Och det fick liksom ta lite tid om det var så, ingen panik vad jag kan minnas - även om det garanterat fanns perioder när jag ältade med goa K, min kusin, bästa vän och följeslagare genom tonåren.

Men jag minns känslan av att han kommer jag att få. Var tog den vägen? Tappade jag en del självkänsla på vägen möjligen? Hur som. Jag har haft känslan en gång igen. Visserligen så blev det en högst tillfällig och kort.... inte ens romans utan nåt annat, men jag fick honom och jag förlorade efter det. Det var nog lika bra med facit i handen;) Men känslan. Den behåller jag.

Jag tror på att veta. Och jag vet att det kommer nån bra. Jag känner hans personlighet inom mig, vet att när jag möter honom - då vet jag! Han! Ingen annan. Dynamisk, tydlig, mycket....

Ett nytt ord!

Min vän C kom med ett för mig nytt ord nyss, och OJ så jag gillade det!!

Självsamhet

Visst är jag ensam och ibland mer än annars men mest är jag bara själv. Och självsam. Jag tycker om min ensamhet, den är inte så ensam. Inte för att jag pratar med gubbar som inte finns eller ser ormar å sånt. Men jag gillar mitt sällskap. Jag tycker att jag är rätt trevlig med mig själv liksom:) Ibland ger jag mig ett glas vin, ibland spelar jag Lars Winnerbäck rätt högt och sitter och bara njuter av att vara jag, här och nu med det jag har.

Det har funnits perioder då jag varit ensam också. Då själen haft ett svart, tomt hål och det känts som om väggarna skulle ramla över mig, som att även om jag skrikit högt så skulle ingen hört mig, märkt mig, sett mig.

Nu är jag självsam istället. Nöjd med tillvaron, utom så där ibland då det rinner över och självet inte riktigt orkar leva upp till alla krav och förväntningar som man själv och ingen annan har.

Fast nån kan få komma och störa lite i självsamheten ibland. Det vore helt ok nu:)

Oseriösa män

Inte sällan alls läser jag om killar som anses vara oseriösa, för att de tappar intresset och slutar höra av sig. Det vimlar av såna män på dejtsajterna, sägs det.

Jag undrar det jag?? Är det oseriöst att vilja prova? Att gå på dejt, umgås lite och sen inse att nä, det här klickar inte. För inte blir man väl kär i varje människa man möter? Herrejösses, jag har träffat såååå många i mitt liv och av dem har jag på allvar älskat 2-3 stycken...

Jag faller inte lätt. Jag ställer krav och säger ifrån. Jag kan säga: Tack, det var jättetrevligt att ses men jag vet redan nu att du inte är min typ som kärlek i livet. Är jag oseriös då?

Att bli kär händer inte med lätthet. Det var inte lätt som ung och det är då inte mindre svårt när man är 40 fyllda och lite till. Med de ryggsäckar vi alla bär på, med goda och sämre upplevelser, så är det inte konstigt om man har svårt att falla....

Ville skriva nåt klokt

Eller nåt roligt. Eller bara vackert! Men idag är det platt fall. Så jag konstaterar bara att jag idag står på samma plats som igår. Någon prins har inte korsat min väg. Eller förresten. Skulle va snyggdoktorn då. Men det har jag ju sagt, att nån doktor vill jag inte träffa. Men han fick mig att rodna av glädje genom att säga att jag såg pigg och sommarfräsch ut. Och han fick mig att bli en sexistisk hulligan som spanade in hans läckra rumpa och mer än gärna hade klämt till lite. Om det hade passat sig såklart!! Det gjorde det inte. Men jag funderar på att byta läkare. Så att jag OM vi möts på krogen skamlöst kan flirta med honom. Kanske leka doktor??;)

Älskar mig inte TROTS den jag är

Älska mig för allt jag är, allt jag varit, allt jag vill bli. I galna stunder - skratta med mig, se det komiska och vågade men skäms inte. Skäms aldrig för mig. Håll mig inte tillbaka. Var MED mig... leende, skrattande eller aktivt deltagande. Då blir jag som bäst, då blir vi som bäst.

Ett samtal ikväll har fått mig att se detta så klart. Jag ÄR inte bullbak, pelargoner och Volvo kombi. Och det gör inget alls om HAN är så, bara han är med mig också och uppskattar allt det jag är.

Jag är ögon som skrattar och glittrar långt innan det nåt munnen. Jag är bus och galenskap, på ett bra sätt. Jag vågar vara annorlunda men jag har vett att dämpa det när det inte passar.

Ser man inte det, om inte det kommer fram - då är vi fel ute.


Skratt och glädje är det som jordar mig....

Sex med ett ex

Ja men hur tabu är inte detta ämne då? Det är sånt man ska vara tyst om, helst. Inte berätta om man haft det, inte berätta om man önskar det. Likväl så vet jag att det händer. Andra såklart, inte mig. Nånsin. Jag ljuger heller aldrig. Never ever. Inte ens små vita lögner för mamma;)

Men jag vill iallafall liksom fundera kring det, utifall det nånsin varit eller kommer att bli aktuellt. För mig eller någon annan.

Vad är det som gör att man dras till ett ex? Är man inte färdig med varandra? Jo... väldigt ofta så tror jag man är det. Det är bara det att man vet vad man får. Lite som att köpa en påse Gott och blandat. Eller en GB Sandwich. Heter de ens så längre? Iallafall: Det är inga överraskningar, man vet var knapparna sitter. HAN vet var knapparna sitter, vilket är ännu bättre!! Men det är inte som en trerätters måltid på en michelinkrog. Inga WOW inga hurra-rop. Eller jo kanske, små för en stund. Inget krångel, bara glädje.

Men så finns också de där sex med ex som faktiskt är efterlängtade på allvar, som är en önskan tillbaka, en längtan efter varandra. Jag stöter på såna exempel ibland. Där ett par faktiskt varit skilda några år. Där hårda ord sagt och det varit riktigt livat i luckan till och med och trots det har de hittat tillbaka till varandra och lever i harmoni. Vissa med ännu ett gemensamt barn, några med inställningen: Nä nu är det bara vi och våra stora barn, framför allt VI.

Går det att sammanfatta detta till nåt vettigt? Jag tror jag gör som Bert:

Tack å hej, kalvsylta!

Om det är rätt så går det lätt

Herrejösses så man kan fundera när man träffar nån! Ja nu är det ju inte jag som funderar utan min vän A, B, Q eller Ö. Som vanligt. Men det är när de inte ses som h*n funderar (nä, inte hen. Aldrig nånsin hen, jävla idiotord!!). Så fort den nytillkomna härliga personen i livet stiger innanför dörren så är tvivel och tvekan bortblåsta, de planerar och pratar i massor. Om allt. Verkligen allt.

Hittills har jag inte träffat nån jag pratat så med. Eller jo, för länge sen. Typ 6 år sen längesen. Och jag minns. Minns värmen att prata om när var hur och varför... Tankarna att det måste funka, för vad var aldternativet? Jo, det kan jag berätta om nu när jag lever i alternativet men det är som inte intressant. Det intressanta är min vän och den nya... deras prat, att se och märka att de blir allt mer nära.

De träffades för... 1 månad sen? Jag vet inte riktigt, fast jag var med. Och sen har det varit dem. Få förunnat att träffas och allt bara stämmer. Trots vissa funderingar när de inte är nära.

Är det inte vad vi alla önskar? Att det bara ska stämma? Att det ska gå lätt? Jag tror inte det går lätt om det inte är rätt.

Om kloka ord

Jag är en sån som verkligen gillar att läsa kloka ord. Allt från kärleken är döv till gud vet vad allena. Idag läste jag att man ska inte försöka att väcka kärleken, den vaknar själv när det är dags. Och så är det. Vi vet bara inte när och ibland kan man känna lite att "nää, nu står jag bara här och väntar på ingenting och förväntar mig inget". För nån har sagt att kärleken kommer när du förväntar det som minst. Men för att återgå till dagens: försök inte väcka kärleken. Jag kontar med: försök inte jaga bort den när den kommer heller! Flera av mina vänner och jag med riskerar nog hellre det. Av rädsla att det verkar för bra, rädsla att bli sårad och för att vi blivit rätt dåliga på att inleda något bra.

Flytta ihop då!

När är det ok att börja prata om framtiden? Vill du bo ihop småningom? Hur tänker du då? Flytta till nåt nytt ihop? Det är liksom inte helt lätta tankar men nog så viktiga. Styr man åt samma håll? Har samma önskningar om framtiden? Jag vet inte om det är bra eller dåligt att säga till killen man dejtar, att jag vill att du gör en dörr ut från tvättstugan när du bygger om. För så vill jag ha det om jag bor här i framtiden. Å andra sidan vet jag inte om det är smart att inget säga heller. Jag vet aldrig sånt och det är rätt skönt. Jag skiter i vilket och låter det bli som det blir. Alktså skulle jag förmodligen säga just det. Om tvättstugan.

Vara två

Det finns tillfällen då man, som ensamstående mamma eller pappa ( jag utgår helt krasst från att det inte är en könsfråga faktiskt), skulle behöva vara två. Tex inför sitt barns student. Nu är det ju så, att många skilda föräldrar hjälps ändå åt vid såna tillfällen men långt från alla har det så. Och då står man där men en unge som behöver hjälp med kostym eller klänning, skjuts till när och fjärran, en fest som ska planeras och sjösättas, en vanlig vardag med tvätt och disk och inköp, du vill själv ha något nytt att ta på med och... Nånstans i allt detta så vill man bara skrika: kan jag få avlastning!!! Jag åkte och köpte nya gardiner istället. Vilket genererade mer jobb för de skulle strykas och hängas upp med. Men det blev fint!! Det hade varit fint att vara två...

Det här med facebook

Singel, I ett förhållande, Gift med. Kanske finns det fler val. Kompisarna får se hur livet förändras och "storebror" med. Lycklig vill man visa hela världen och samtidigt: de som är ens hela värld, de lär veta ändå. Varför skylta? Sätta en stor vigselring över datavärlden. Och innan man vet då? När man definitivt har slutat leta och man verkligen tror att man är nöjd. Eller när man har någon man inte kan släppa taget om men som man definitivt gjort slut med. Vad ska det stå då? Fan vet?

Förnuft

Vad är egentligen förnuft? Ska inte det vara det kloka i en? Det eftertänksamt, analyserande sunda? Det som får en att välja de kloka vägarna i livet? Avstå de dumma valen och föredra de kloka? Och om ens förnuft säger "ja men den där mannen är en riktigt högvinst. Snäll, trevlig, välbärgad, välhängd, snygg" och så sitter man där och är artigt konversativ men rätt ointresserad av ämnet och tankarna går till turkosa gardiner med paljetter på som man såg för några år sen i nån affär, och somprick idag skulle passa in i mönstret... Är det då förnuftet som ska vinna? Ska man övertala sig själv att detta är mannen jag väntat på? Eller omvänt. Om mannen är helt underbar men är liksom en helt annan stil än det man är van, kostymnissen i drömmen var en jeanskille med motorolja på knogarna. Förnuftet säger... Ja vad säger det? Fel? Go for it? Eller när förnuftet säger åt den inre känslan att man är en idiot som kysser samma groda om och om igen i hopp om att det visst är en prins och att det bara var så att man inte kysste tillräckligt intensivt. Och SUNT förnuft då! Vad är det? Mitt sunda förnuft säger en sak medan ditt säger " men människan måste väl se hur dumt det är, det säger ju varje sunt förnuft". Och det kanske det gör. Och kanske inte. Vems sunda förnuft är det riktiga? Inte mitt iallafall. Mitt förnuft är mer mammas röst och pekfinger inom mig och jag har aldrig tyckt som mamma...

Att visa intresse

Jag är sån, att jag kan inte spela nåt socialt spel eller vad det nu kan var, när man börjar träffa nån. Antingen känns det rätt och då vill jag smsa, ringa, bli uppringd och jag vill ses. Inte ses varje dag men nån kontakt om dagen är trevligt, ffa om man inte kan eller vill ses på några dagar. Om jag börjar krångla med något av det: svarar inte på sms, låter bli att ringa, hittar på ursäkter för att inte ses - ja men då är jag inte speciellt intresserad. Därför är jag övertygad om det motsatta. Svarar man inte på sms, ringer inte, har ursäkter för varför man inte kan ses så spelar det ingen roll om man säger att man är intresserad där i mötet, när man äntligen ses. Det är inte bara kärleken som är döv, som jag skrev om för några dagar sen. Förälskelsen är det också. Det är som med blommor som behöver mycket vatten. Blir de utan så vissnar och dör de.

Ensamhet

Jag har alltid hävdat att det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två. Men ensam ensamhet kan också kännas rejält. Som en tom ledsenhet som ingen kan hjälpa en att fylla ut. Det kommer ingen kram, inget leende, ingen uppmuntrande blick. Oftast tycker jag det är skönt med ensamheten. Jag gör det jag vill i min egen takt. Men ibland slår ensamheten en i magen och nästan däckar en med längtan efter att någon finns där och önskar en. Idag är en sån dag.