Love when you are ready

Not becauce you are lonely.

Mm, det är så det ska vara:) vänta in på att bli redo att möta kärleken, forcera inget. När det händer så händer det.

Efter ett kraschat förhållande i slutet av november -10 så ställde jag mig helt sonica utanför allt vad socialt liv heter. Jag umgicks med mina barn, mig själv och hade kontakt med mina vänner. Min huvuduppgift blev att hitta igen mig i det kaos som var, och därifrån sakta börja tycka om mig själv, för den jag är och den jag blivit men också för den jag en gång var.

Det tog tid. Det var vingligt. Men oj så glad jag är att jag gav mig den tiden.

När min nya förälskelse säger: jag älskar att du är så stark, att se att du är en sån som alltid klarar dig - då blir jag stolt över mig. Ja jag klarar mig! Ja jag är stark! Men jag välkomnar kärlek och tvåsamhet, för det är så jag vill leva mitt liv:)

Jag är redo nu:)

Klarar han 5 itopp punkterna??

Bestämde mig för att läsa igenom bloggstarten här och fundera lite över min Berra i relation till det. Och jodå, jag både fnittrar, ler och myser.

Först och främst: 5 i topp punkterna från den berömda listan som jag sedan sa att den bara är att skrota, för inget betyder något egentligen. Men iallafall: här då. Och notera denna gång att topp 5 består av 6 punkter! Det gjorde den redan från början men ingen har påpekat det:)

-Singel?     Ja hur var det med det då? Jodå, han var singel när vi träffades första gången, men inte färdig ändå. Valde att gå tillbaka och göra klart och insåg på sin resa att han bara måste få lära känna mig mer, utan att för en sekund förvänta sig det. Han gjorde klart, väntade en tid och hörde av sig. Singel - definitivt.

- Smart? Ja. Han är svår att spöa i wordfeud, han både lär och lär ut snabbt och lätt. allmänbildad!

- Inga småbarn? Två barn har han, 10 och 12 år. Helt lagom. Inte små, inte stora men i ålder med min dotter. Känns helt ok!

- Jobbar och trivs med det? OM! Han älskar sitt jobb, han har en enorm yrkesstolthet, han är den bästa på sitt jobb och är en av väldigt få i sverige som gör det han gör. Det gör iof att han jobbar betydligt mer än 40 timmar/vecka men han kommer hem nöjd och glad och åker till jobbet nöjd och glad.

- Inte för kort, ganska lång? Jag vet inte hur lång han är, över 180, kanske uppemot 185 men fasen vet. Jag kan borra in näsan i hans halsgrop när vi kramas, det är perfekt längd alltså:)

- Humoristisk och lättsam? Jag har aldrig, aldrig haft så himla ROLIGT med någon pojkvän! Både han och hans vänner är lättsamma och enkla, har nära till skratt och nära till galna upptåg. Vi skojjar väldigt mycket med varandra och ribban för var skämten får ligga är hög. Det är få som har samma knäppa humor som jag har. Min finaste kompis L är en av få, min goa vän A en annan. Berra är defitivt i samma liga.

Och vaddå Berra? Han kan väl inte heta Berra?? Nix, det gör han inte. Inte ens nära. Men han kallas så ändå.

Så - 5 i topp listan var kanske inte så tokig ändå? Den känns förvånansvärt hållbar. Men en sak är klar. Det där med CV lägger jag ner tankarna på. Jag har ingen lust att få veta vad hans ex tycker om honom. Vad hans vänner tycker om honom det märker jag ändå och i övrigt är jag faktiskt en tillräckligt bra människokännare för att veta att han är en himla bra kille. Med sina fel och brister och sidor jag kanske inte helt gillar i alla vinklar men där helheten får mig att känna mig helt nöjd:)

När är man ihop då?

När exakt i ett dejtande börjar man räkna sig som ett par? Det är en rätt intressant tanke, tycker jag. För det går ju inte att svara på. Det kan smyga sig på efter att man träffats allt mer under flera månader och en dag kommer på att oj, vad vi tycker om varandra. Och det kan hända som en käftsmäll - snabbt och hårt inser man att dig vill jag inte vara utan, tidigt tidigt där man ännu bara dejtar.

För mig har det tidigare tagit tid. Jag har i regel känt personen i flera månader, vänskap har vuxit till intresse och kärlek och så "har det hänt".
Denna gång har det varit mer käftsmällsvarianten, men med liten fördröjning. De två första dejterna var tvekande, även om det var ögonblicklig ömsesidig attraktion. Han var ensam, men inte klar vilket han också sa: det var struligt, han hade inte tänkt sig att träffa nån nu. Så fick tiden bero, han gjorde klart, jag trodde inte vi skulle ha mer kontakt men gudars så glad jag är att jag hade fel.

Tredje dejten tjatade han sig till. Jag måste träffa honom när jag kom ner och ok då, några timmar kunde han väl få. Men vi ville aldrig skiljas åt. 3 timmar blev till dagen efter och vi bara fortsatte att umgås. På söndan frågade jag chans, på gammalt skolflickssätt. Och han sa ja:) På måndagen åkte jag hem... 3 dygn.

Klart att det tog lite till innan jag kanske fullt ut tänkte på honom som min pojkvän, men definitivt så visste jag att det var dit vi var på väg med stormsteg och att det var så jag ville ha det. Han presenterade mig som sin tjej på direkten med.

Nu är vi definitivt ihop, ett par... Om det är fråga om stor kärlek - ja det får vi se:) Det är gott där vi är just nu iallafall och det är det enda som betyder något. Eller ja... det är en massa som betyder något, och allt det gör det till där vi är idag.

En man som är intresserad ringer

Om han så är på månen- han ringer. Jag har skrivit om det förr och hållt med brudarna i Satc. Det är så. Han ringer.

Och dessutom: man funderar inte kring "ringer jag för ofta" eller har ont i magen för man inte vågar ringa. Detta blir så tydligt när man träffar på rätt person, där intresset är ömsesidigt och längtan likaså. Det blir snarare så, att man pratar om att detta går inte, våra telefonräkningar kommer att bli skyhöga om vi fortsätter prata så mycket. Men inte minskar man antalet ändå... Man vill ju bara säga... Nåt. Vad som helst. Man pratar aldrig färdigt.

En man som är verkligt intresserad ringer. Och tar med dig till sina vänner. Vill ha dig med på krogen. Tar på dig ofta ofta. Det är för härligt hörrni;)

Beroende framkallande

Tänk att visaa personer nästan är så. Beroende framkallande. Trots relativt ny bekantskap - 4 dejten faktiskt!! - så har jag redan vant mig vid hans andetag helt nära. Nu varade iof tredje dejten i tre dygn och den fjärde i fem dygn så det har varit många andetag att vänja sig vid, men ändå. Det känns overkligt att han helt nyss var en främling. Nu är han någon jag börjar känna ganska väl och som jag tycker allt mer om.

Jag vill ha honom här.

Jag tar ut allt i förskott

Jag tänker vara outsägligt glad och tacksam för detta. Att få träffa en man som ger det han får och ger igen. Som är positiv och glad och visar omvärlden att det är vi nu.

Det är inget märkvärdigt. Det är bara så som det ska vara och ingen av oss vet något om morgondagen. Vi vet vad vi vill här och nu och vad vi hoppas på i framtiden. Innan framtiden har kommit så njuter jag totalt av här och nu. Jag har haft tur.

Du får det du ger

Det är ju inte så ovanligt att jag läser andras kloka ord och reflekterar eller bara tar till mig och älskar. Idag läste jag något på engelska som jag väljer att översätta fritt efter mitt tycke. Nån annan får bedöma min översättningaförmåga.

"Det handlar om att älska,
Det handlar om omtanke,
Det handlar om vänlighet
och det handlar om att tro.

Det handlar inte om tur.

Du får det du ger. "

Jag tror verkligen på det där, bara man ger sig tiden att vänta på den som ger tillbaka det man själv sänder ut. Och att inte nöja sig med mindre.

Oavsett det är kärlek, vänskap, bekantskaper eller annat- det du ger är det du får. Får jag inte det jag försöker sända ut så backar jag hellre undan. Jag vill inte slösa min glädje och energi på personer eller platser som inte tar till vara.

Favoritmat

Om jag får säga det själv, och det får jag ju eftersom det här är MIN blogg, så är jag rätt bra på att laga mat. Jag gillar att laga mat till de jag tycker om. Även vardagsmat, bara det finns tid och ork. 

Att laga någons favoritmat är ännu roligare. Som att bjuda sönerna mfl på lasange tex. Och om någon pratat om en speciell maträtt, och fixa till den en torsdagskväll eller så. 

Kött i olika form, mmmmm så jag gillar det!! Fisk däremot, nja. Jag brukar säga att jo, visst kan jag äta det om tex en svärmor bjuder på det. 

Men nu gillar mannen som får mina ögon att tindra fisk. Så vad gör man?

Jo. Idag blir det typ lax. Jag vet inte riktigt hur man får den bra men hur svårt kan det vara? En bit av en laxsida tänkte jag, i ugnen. Och en creme fraishe sås med rödlök, rom och räkor. Potatis och sallad till. Jag kan i värsta fall äta bara sås tänker jag. Men jag vill fan lyckas med fisken så han blir än mer övertygad om att jag är en ängel himlen sänt;)

Gulliga sms

Jag har skrivit om det förut. Om att gulliga sms inte alltid är precis gulliga. Eller det är väl en definitionsfråga iof. Jag får en del gulliga sms. Och en del mer rakt på sak kan man säga. Det är helt ok:)

Men mmsen.... Oj oj oj!!! Det senaste visade en riktigt stor sak faktiskt!

För första gången i mitt liv har jag fått ett foto på en halmpress med trasig bakaxel. Ja alltså, jag har faktiskt fått på en med hel bakaxel förut...

Jag tycker det är rätt gulligt, jag vill gärna förstå vad det är han jobbar med. Eller typ så:)

Fnitter

"Jag älskar ditt fnitter", sa han.
Jag stannade upp en sekund, tystnade. "Gör du?"
"Ditt skratt är fyllt av liv, av hopp. Det värmer hela mig"

Du värmer mig. Med din oåterhållsamhet, din uppriktighet, din totala närvaro i allt du gör.

När du sänker rösten en snäpp, för att tydliggöra, vibrerar hela min själ.

Och du älskar mitt fnitter. Det är så outsägligt skönt att få vara helt och håller jag, utan att lägga band, tona ner.  Det känns som om jag blommar...

<3<3<3

Magkänsla

Så ofta man hör hur folk pratar om den - magkänslan. Och jag har varit tveksam. Vaddå, min oro kan väl skena iväg och ge helt galna känslor i magen utan att det är nåt? Ja såklart det kan vara så!!

Men den där övergripande magkänslan, den är något annat. Det har jag förstått, tillsist.

Jag misstog mig rätt grymt vad gäller den, tolkade det som oro efter ett dåligt förhållande - gudarna ska veta att jag hoppade högt för ingenting, jag fick höra att jag betedde mig som om jag var strykrädd. Det var en sak. Men magkänslan fanns där med, och jag lät bli att svara telefonen ibland, och jag backade undan ibland. För att i perioder uppleva allt helt rätt och riktigt, passionerat och väldigt nära. jag lät DEN bilden gömma den andra, som senare blev allt mer tydlig. Då vägrade jag att se. Idag ser jag det stenklart.

En och annan tänker garanterat "vad var det jag sa". En å annan tänker säkert "va fan lyssnade du inte för".

Det spelar ingen roll. Man kan inte överta någon annans insikter. Man måste hitta dem själv.

Så därför säger jag nu: Lita på din magkänsla, göm den inte. Det SKA kännas bra, hela tiden tillsammans. Det ska inte vara någon tvekan från den enes håll. Inte ditt, inte den du träffar. Det ska vara flyt och lättsamt och du ska känna att det du upplever återspeglar sig i den andres ögon, den andres sätt att vara, den andres sätt att se på dig och i sitt sätt att bemöta dig.

Det är så förälskelse slår rot.

Att välja sina krig

Min vän A smsade igår. Vi gör ofta så till varann när vi har nån fundering som kanske retar oss men vi tänker - är det rätt att reta sig?

Iallafall: Hennes nya kärlek är relativt nyseparerad. Jag vet inte riktigt, men jag tror att de hade bott åtskilda i ett halvår men jag har också förstått att kvinnan hade hoppats att han skulle ångra sig och komma tillbaka. Medan han verkligen var helt färdig. Gott så, finns ingen tidsgrns för hur länge man ska ha varit ensam, finns ingen regel hur relationen till exet måste vara.

MEN, nu sen min vän A kommit in i bilden har kvinnan börjat krångla en smula. Hon får underhåll och barnbidrag.för barnen - han arbetar så att varannan veckas boende inte är möjligt. Och ändå är det han som får köpa allt möjligt till barnen för hon "har inte råd".

Ska jag reagera på det, frågade A

Och så här tycker jag, vilket jag smsade (och sen smsades om annat med:) :)

Det är deras barn. Han är pappan alla dagar. Om han vill köpa det hon frågar honom om, så är det hans sak. Oavsett hur mycket han betalar.

Jag förväntar mig detsamma när det gäller mina barn. Jag köper det jag vill till dem. Jag frågar ingen om lov och tar ingen hänsyn till om det retar en ny kärlek. Mina barn, mina val.

Självklart: Bor man ihop, har gemensam konstnader, så får det inte gå ut över de gemensamma utgifterna. Jag kan ju inte strunta i min del av hyran för att ett av barnen behöver en ny cykel. Men av de pengar som inte är gemensamma - gemensam ekonomi kommer jag aldrig ha med någon - så gör jag vad jag vill.

Det kändes som att mitt svar kändes bra för A med.

Självklart retar man sig på ett ex som inte har vett att acceptera att livet gått vidare. Och man behöver aldrig nånsin känna att man ska bli vänner med henne/honom. Man har rätt att fräsa ifrån om hon börjar ringa på nätterna för att hon vill diskutera något. Man har rätt att fräsa ifrån om det är hennes bil han lagar men aldrig har tid att hjälpa dig med din. Att han lagar hennes bil OCH din bil, är ok som jag ser det. HAn värnar ju om sina barns trafiksäkerhet på så vis!

Jag tror det är klokt att välja sina krig helt enkelt. Det mesta är inte ens värt att kriga om...

Nån har lyckats

Jag känner mig som en prinsessa just nu. Någon gör så fina saker för mig, som ingen annan nånsin gjort. Små fina gester som att servera en helt gudomligt god Latte till bjuder ut på restaurang och pratar om resor till London för oss. Jag är inte van det! Alls!!

I nästa andetag säger han att jag är ängeln han drömt om ensamma nätter, att jag förgyller hans liv på ett sätt han inte trodde var möjligt.

Romantiskt dravvel? Förälskat guldprat som bleknar? Ja kanske det:) Men just nu känner jag det som att jag nått himlen - det räcker så<3

Bitterhet

Något som gör en människa riktigt ful är bitterhet. Svartsjuka likaså, men bitterhet är mer skrämmande. När man inte kan låtabli att stickas. Dra upp gamla saker om och om igen. När man måste ödsla sin egen energi i förhoppning att göra någon ledsen.

Allt vi gör innebär val. Vi väljer att göra, vi väljer att avstå. Någon klok har sagt: om du inte har något snällt att säga så var tyst. Ibland är det omöjligt, ibland måste man för att det är nog. Det är ändå ett val och det som sägs är ändå inte vackert.

Men att medvetet säga saker som ingen frågat efter, för att såra, göra ont. Det skrämmer mig.

Jag tror på godheten. Jag tror på att snällast vinner. Jag tror på att det goda jag gör andra blir ringar på vattnet och sprider sig. Jag tror på kärleken som kraft. Den stora vida kärleken som omsluter alla som tar emot den.

Den Nya Stora Kärleken

Jag fick en minst sagt syrlig lyckönskan idag, till den Nya Stora Kärleken. Tack tack fast jag vet att den inte var ärligt menad. Jag hoppas hon har rätt, att det blir så.

För ärligt. Jag kan inte veta det ännu. Att det är stor kärlek på gång. Jag blir iof förvånad om det inte är så, men jag har blivit förvånad förr.

Det enda jag vet är att vi gör varandra glada, att längtan är ömsesidig likaså attraktionen. Jag har träffat en man som behandlar mig som en prinsessa och som tycker att jag är en ängel, som jag skrattar högt, högt med och som är helt galet provocerande annorlunda. På ett bra sätt!!

Trots allt det. Trots flera dagars intensivt umgänge utan en rnda stund som kändes fel, så kan jag inte veta. Stor kärlek?

Det jag vet är att vi berättat mer för varandra än för någon annan. Jag vet garanterat inte alla hemligheter, men jag vet sånt ingen annan vet. Han likaså.

Jag vet att vi trivs enormt ihop, kompletterar varandra och respekterar varandra. För mig som levt i ett osunt förhållande känns det enormt med det gensvar jag får samtidigt som jag inser: det är så här det ska vara.

Nu ser jag fram emot resan. Någonstans på vägen får jag insikten om det är kär lek eller kärlek. Just nu är jag glad för det han gör med mitt utseende;) längtar!!

Ta det lugnt nu!

När man träffar någon ny, så känns såklart livet extra roligt. Man börjar med att berätta för de allra närmaste vännerna. Sedan allt fler. Det som till en början är som en god karamell att suga på ensam blir till något man vill visa om än inte hela världen, så åtminstone något man vill berätta om.

De allra flesta blir odelat glada. Frågar hur-gammal-heter-han-ifrån frågor och man glittrar.

Men så är det dessa få, som inte kan låtabli att ge goda råd. Har man bett om något råd? Nope! Känns det som att man behöver hjälp i bedömningen? Nope! Frågar man efter råden? Nope!!

Ändå kommer det: ta det nu lugnt, skynda långsamt, låt allt utvecklas i lugn och ro.
För all del välmening, man ska man verkligen styra så mycket? Har man barn så gör det sitt: man kan inte sitta ihop dygnets 24 timmar helt enkelt. Och de flesta vill väl vänta och njuta förälskelsens tid utan inblandning av barn och familjeliv? Om man kan! För alla har faktiskt inte någon att lämna barnen till för att lära känna någon.

MEN, det var inte när man måste dejta med barnen med jag skulle tänka kring. Utan de goda råden.

Jag vill säga så här: tack för den visade välmeningen, men håll det hellre inom dig. Jag är 44 år och jag har haft bra förhållanden och dåliga. De har räserstartat och de har byggts upp sakta från vänskaplig grund. Det finns ingen mall för vad som lyckas och jag är verkligen stor nog att känna när något är bra eller inte och jag skulle aldrig dra i bromsen för att någon annan anser det är så det ska vara.

Första ögonkastet

Jag har aldrig trott på det. Kärlek vid första ögonkastet. De jag älskat har jag känt länge innan kärleken slagit rot. Första ögonkastet- sånt romantiskt fjoll liksom.

Till nu. Jag vill berätta om magi:)

Jag har träffat någon. Som fick ångra sig och sen ångra sig igen. Som får mig att skratta som ingen annan. Och det var magi när vi sågs. Kärlek vid första ögonkastet är att ta i men inte har det varit mycket tvekan.

Jag såg honom i dörröppningen till utestället vi möttes på. Jag stod på dansgolvet och jag bara sögs till hans utstrålning. Så såg han mig och jag lovar, jag är det läckraste han nånsin sett;) han såg ut att vilja vräka undan folk för att nå mig och han gav mig en blick modigare än nåt jag sett och jag... flirtade skamlöst... Men han såg ung ut och jag lät honom inte komma nära. Dessutom var jag så nöjd att vara själv ju;). 2 öl senare tänkte jag inte helt så utan sa till min kompis att jag skulle bräda tjejen han dansade med. Moget? Hell no!! Men det är vad jag gjorde. Och han gav mig ingen chans att ångra mig.

Därefter går våra historier isär. Jag säger att jag hade fullt sjå att hålla hans 17 händer i styr. Han hävdar att jag ville släpa med honom ner mot ån och ha sex. Och vi lägger till nåt nytt varje gång vi pratar om det;)

En vecka senare sågs vi igen. Några underbara timmar på tuman hand där vi käkade ute, pratade i massor. Kramades en del med men skildes åt helt kysskt. Jag var helt övertygad om att vi hade nåt bra på G och därför blev jag mer än förvånad när han ångrade sig.

Men sen ångrade han sig igen. Har förklarat utan försvar. Och efter en hel del prat insåg jag att det nog är för bra för att missas, så jag gick med på att träffa honom en stund. Några timmar. Som blev till den mest underbara helgen i mitt liv.

I tidigare förhållanden har jag känt en nervositet i början. Tvekat och tvivlat ibland. Här finns bara ömsesidig glädje och längtan. Han är underbar och jag vill inget annat än träffa honm snart snart igen:)

Skit i listan

I början av bloggen nämnde jag min vän As och min lista över allehanda kriterier som en potentiell ny man måste uppfylla. Här beskrevs den i förkortad form men i verkligheten var det ungefär ett hundratal punkter, där att ifrån längd, kroppsform, skodon, alkoholvanor och storlek avhandlades.

Jag vill bara en gång för alla säga detta: skit i listor! Den enda för mig berkligt vettiga punkten är: singel. Hur länge den singeltiden varat betyder nada. Allt annat med. Får personen ditt hjärta att sjunga och du ser och känner att han känner likadant så... Ta för fan inget CV, för ärligt: vill du veta vad exen tycker om honom? Det finns ju en anledning till attdet är slut! Kör på bara, lev här och nu med det ni har just nu och tids nog vet ni om det var en flinga eller om det är personen ni ska möta pensionen med.

Låt kärleken blomma helt skamlöst och utan eftertanke. Du känner det du känner. Våga vinn. Livet är här och nu, ingen vet för hur länge. Träffar du en -60 cm lång Lilla Fridolf som får dig att må bättre än någon annan så leta inte efter en Johnny Depp. Du vet inte hur nästa kärlek kommer att se ut, så är det. Men han kommer att lukta gott. Eller hon kommer det. Feromonerna styr det.  Så skit i de där listorna. Gå på känn. Låt hjärtat blomma. Tillåt dig vara lycklig  om du får chansen, även om kanske livet blir lite komplicerat för att alla önskemål inte uppfylldes. Att älska och att älskas är viktigt. Kanske är det det som är meningen med livet. Åsså att jobba ibland då;)

Toalocket

Jag har förstått av andras prat att det här med toalock är något viktigt. Toalocket eller åtminstone toaringen SKA vara nedfällt när toan är i vänta-läge.

Ärligt. Jag skiter i vilket. Faktiskt är jag rätt glad om locket är uppe om jag kommer hem i sånt där panikstatus där man, för att inte kissa på sig, närmast tvinnar benen om varann och småspringer på stället allt medan man försöker sig på värdlrekordet i att öppna och få ner brallorna så man kan kissanångång. Det är skönt att slippa momentet "upp med toalocket" då.

Skulle toaringen vara uppfälld nån gång, så är det ok med. Det mängd bakterier som månne finnas på den lilla lilla fläck där jag sätter mig finger och "pet" får ner det vågar jag mig faktiskt på! För efter jag kissat då tvättar jag händerna och sånt gillar inte bakterier:)

MEN. Jag erkänner villigt, att det är enormt.... Gulligt!! att möta en man som är bättre än mig på att faktiskt fälla ner locket. Det ÄR en speciell känsla;)

Jag är bättre på att laga mat :)

En andra chans

Tänk om träffat nån. Helt hastigt men bra, med sån där första bra kontakt och verklig attraktion. Och man pratar om att fortsätta att ses. För det känna verkligen bra. Fast man har nån där i bakgrunden som också tar ens tankar, så man ångrar sig. För man är mitt uppi dessa tankar och inte färdig och hoppas än. Och sen ångrar man sig igen. För att den man mötte tar alla de där tankarna som den där som man länge tänkt på och träffat har haft och tänkarna på den där nya gör, att när man ser den här man ångrade sig för så ser man bara fler och fler fel.

Där man hoppades byts ut till frågetecken och man backar undan och backar undan och tillsist finns inget annat kvar än en enorm längtan till den personen som man träffade där och direkt knöt ann till.

Man ångrar sig igen och vill bara återta kontakten. Och man gruvar sig och funderar och man pratar med sina vänner som säger "ahmen va fan skicka ett meddelande på facebook då, så är ju bollen hos henne".

Åsså gör man det, ett kort " vill du ringa??" och man väntar och väntar. Och får tillsist till svar: ring du.
Och man förklarat det som är för dumt att förklara och känner sig dum och glad i ett. Och man fick ångra sig märker man efter några dagars skratt och prat i massor.

Det är hårt när någon ångrar sig men rätt gott att låta honom ångra sig igen. När känslan och pratet känns rätt. :)

Världsrekord i snabbkyssning

Jag har tänkt på detta ett tag och verkligen behövt hålla på det, för att inte bryta någon tystnadsplikt eller schyssthet mot vän.

Jag har en vän som är världsrekordshållare i att kyssa någon inom väldigt kort bekantskap. Eller bekantskap å bekantskap. De möttes, han sa Gud så du är snygg! och hon sa: du ser inte illa ut heller. OCh sen kysstes de. Max en minut tog det, på fullaste allvar!! Och sen slutade de inte kyssas på flera timmar faktiskt.

Det är rätt häftigt med världsrekord, för vem kan egentligen veta. Och även: vem vill utmana ett sånt rekord liksom?? För det är ju inte snabbhet som avgör om kyssarna är bra och värda att fortsätta att smaka på....

Efter en hel del funderande kring detta så har jag bestämt att låta detta rekord vara hennes. Jag må vara lite tävlingsinriktad ibland, men nä... jag tänker verkligen inte leta upp nån som säger hej på rätt sätt och sen bara kyssa honom. För det är nog var som krävs. Att man liksom skippar det där "vad snygg du är" och bara kör liksom...

17 år

Jag träffade en bekant ute igår. Med sin pojkvän. Jag trodde det iallafall. Ny pojkvän, nykär, strålande glittrigt par. Och enormt trevliga! Det visste jag ju om henne men så blev jag ståendes och pratade med mannen och wow vilken man! Trevlig, snygg, rolig och.. Genuin liksom. Tänkte att det var så himla kul att min vän U träffat på en sån man.

Då visar det sig att det inte alls är hennes nya pojkvän. Det är mannen hon haft sen 17 år tillbaka. Och de dansar till "deras låt" tätt ihop och de är glittriga och vackra och passar verkligen bara sååååå bra ihop.

Så vill jag ha det om 17 år och för alltid. Så ska kärlek vara.