Om kloka ord

Jag är en sån som verkligen gillar att läsa kloka ord. Allt från kärleken är döv till gud vet vad allena. Idag läste jag att man ska inte försöka att väcka kärleken, den vaknar själv när det är dags. Och så är det. Vi vet bara inte när och ibland kan man känna lite att "nää, nu står jag bara här och väntar på ingenting och förväntar mig inget". För nån har sagt att kärleken kommer när du förväntar det som minst. Men för att återgå till dagens: försök inte väcka kärleken. Jag kontar med: försök inte jaga bort den när den kommer heller! Flera av mina vänner och jag med riskerar nog hellre det. Av rädsla att det verkar för bra, rädsla att bli sårad och för att vi blivit rätt dåliga på att inleda något bra.

Flytta ihop då!

När är det ok att börja prata om framtiden? Vill du bo ihop småningom? Hur tänker du då? Flytta till nåt nytt ihop? Det är liksom inte helt lätta tankar men nog så viktiga. Styr man åt samma håll? Har samma önskningar om framtiden? Jag vet inte om det är bra eller dåligt att säga till killen man dejtar, att jag vill att du gör en dörr ut från tvättstugan när du bygger om. För så vill jag ha det om jag bor här i framtiden. Å andra sidan vet jag inte om det är smart att inget säga heller. Jag vet aldrig sånt och det är rätt skönt. Jag skiter i vilket och låter det bli som det blir. Alktså skulle jag förmodligen säga just det. Om tvättstugan.

Vara två

Det finns tillfällen då man, som ensamstående mamma eller pappa ( jag utgår helt krasst från att det inte är en könsfråga faktiskt), skulle behöva vara två. Tex inför sitt barns student. Nu är det ju så, att många skilda föräldrar hjälps ändå åt vid såna tillfällen men långt från alla har det så. Och då står man där men en unge som behöver hjälp med kostym eller klänning, skjuts till när och fjärran, en fest som ska planeras och sjösättas, en vanlig vardag med tvätt och disk och inköp, du vill själv ha något nytt att ta på med och... Nånstans i allt detta så vill man bara skrika: kan jag få avlastning!!! Jag åkte och köpte nya gardiner istället. Vilket genererade mer jobb för de skulle strykas och hängas upp med. Men det blev fint!! Det hade varit fint att vara två...

Det här med facebook

Singel, I ett förhållande, Gift med. Kanske finns det fler val. Kompisarna får se hur livet förändras och "storebror" med. Lycklig vill man visa hela världen och samtidigt: de som är ens hela värld, de lär veta ändå. Varför skylta? Sätta en stor vigselring över datavärlden. Och innan man vet då? När man definitivt har slutat leta och man verkligen tror att man är nöjd. Eller när man har någon man inte kan släppa taget om men som man definitivt gjort slut med. Vad ska det stå då? Fan vet?

Förnuft

Vad är egentligen förnuft? Ska inte det vara det kloka i en? Det eftertänksamt, analyserande sunda? Det som får en att välja de kloka vägarna i livet? Avstå de dumma valen och föredra de kloka? Och om ens förnuft säger "ja men den där mannen är en riktigt högvinst. Snäll, trevlig, välbärgad, välhängd, snygg" och så sitter man där och är artigt konversativ men rätt ointresserad av ämnet och tankarna går till turkosa gardiner med paljetter på som man såg för några år sen i nån affär, och somprick idag skulle passa in i mönstret... Är det då förnuftet som ska vinna? Ska man övertala sig själv att detta är mannen jag väntat på? Eller omvänt. Om mannen är helt underbar men är liksom en helt annan stil än det man är van, kostymnissen i drömmen var en jeanskille med motorolja på knogarna. Förnuftet säger... Ja vad säger det? Fel? Go for it? Eller när förnuftet säger åt den inre känslan att man är en idiot som kysser samma groda om och om igen i hopp om att det visst är en prins och att det bara var så att man inte kysste tillräckligt intensivt. Och SUNT förnuft då! Vad är det? Mitt sunda förnuft säger en sak medan ditt säger " men människan måste väl se hur dumt det är, det säger ju varje sunt förnuft". Och det kanske det gör. Och kanske inte. Vems sunda förnuft är det riktiga? Inte mitt iallafall. Mitt förnuft är mer mammas röst och pekfinger inom mig och jag har aldrig tyckt som mamma...

Att visa intresse

Jag är sån, att jag kan inte spela nåt socialt spel eller vad det nu kan var, när man börjar träffa nån. Antingen känns det rätt och då vill jag smsa, ringa, bli uppringd och jag vill ses. Inte ses varje dag men nån kontakt om dagen är trevligt, ffa om man inte kan eller vill ses på några dagar. Om jag börjar krångla med något av det: svarar inte på sms, låter bli att ringa, hittar på ursäkter för att inte ses - ja men då är jag inte speciellt intresserad. Därför är jag övertygad om det motsatta. Svarar man inte på sms, ringer inte, har ursäkter för varför man inte kan ses så spelar det ingen roll om man säger att man är intresserad där i mötet, när man äntligen ses. Det är inte bara kärleken som är döv, som jag skrev om för några dagar sen. Förälskelsen är det också. Det är som med blommor som behöver mycket vatten. Blir de utan så vissnar och dör de.

Ensamhet

Jag har alltid hävdat att det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två. Men ensam ensamhet kan också kännas rejält. Som en tom ledsenhet som ingen kan hjälpa en att fylla ut. Det kommer ingen kram, inget leende, ingen uppmuntrande blick. Oftast tycker jag det är skönt med ensamheten. Jag gör det jag vill i min egen takt. Men ibland slår ensamheten en i magen och nästan däckar en med längtan efter att någon finns där och önskar en. Idag är en sån dag.