Love when you are ready

Not becauce you are lonely.

Mm, det är så det ska vara:) vänta in på att bli redo att möta kärleken, forcera inget. När det händer så händer det.

Efter ett kraschat förhållande i slutet av november -10 så ställde jag mig helt sonica utanför allt vad socialt liv heter. Jag umgicks med mina barn, mig själv och hade kontakt med mina vänner. Min huvuduppgift blev att hitta igen mig i det kaos som var, och därifrån sakta börja tycka om mig själv, för den jag är och den jag blivit men också för den jag en gång var.

Det tog tid. Det var vingligt. Men oj så glad jag är att jag gav mig den tiden.

När min nya förälskelse säger: jag älskar att du är så stark, att se att du är en sån som alltid klarar dig - då blir jag stolt över mig. Ja jag klarar mig! Ja jag är stark! Men jag välkomnar kärlek och tvåsamhet, för det är så jag vill leva mitt liv:)

Jag är redo nu:)

Klarar han 5 itopp punkterna??

Bestämde mig för att läsa igenom bloggstarten här och fundera lite över min Berra i relation till det. Och jodå, jag både fnittrar, ler och myser.

Först och främst: 5 i topp punkterna från den berömda listan som jag sedan sa att den bara är att skrota, för inget betyder något egentligen. Men iallafall: här då. Och notera denna gång att topp 5 består av 6 punkter! Det gjorde den redan från början men ingen har påpekat det:)

-Singel?     Ja hur var det med det då? Jodå, han var singel när vi träffades första gången, men inte färdig ändå. Valde att gå tillbaka och göra klart och insåg på sin resa att han bara måste få lära känna mig mer, utan att för en sekund förvänta sig det. Han gjorde klart, väntade en tid och hörde av sig. Singel - definitivt.

- Smart? Ja. Han är svår att spöa i wordfeud, han både lär och lär ut snabbt och lätt. allmänbildad!

- Inga småbarn? Två barn har han, 10 och 12 år. Helt lagom. Inte små, inte stora men i ålder med min dotter. Känns helt ok!

- Jobbar och trivs med det? OM! Han älskar sitt jobb, han har en enorm yrkesstolthet, han är den bästa på sitt jobb och är en av väldigt få i sverige som gör det han gör. Det gör iof att han jobbar betydligt mer än 40 timmar/vecka men han kommer hem nöjd och glad och åker till jobbet nöjd och glad.

- Inte för kort, ganska lång? Jag vet inte hur lång han är, över 180, kanske uppemot 185 men fasen vet. Jag kan borra in näsan i hans halsgrop när vi kramas, det är perfekt längd alltså:)

- Humoristisk och lättsam? Jag har aldrig, aldrig haft så himla ROLIGT med någon pojkvän! Både han och hans vänner är lättsamma och enkla, har nära till skratt och nära till galna upptåg. Vi skojjar väldigt mycket med varandra och ribban för var skämten får ligga är hög. Det är få som har samma knäppa humor som jag har. Min finaste kompis L är en av få, min goa vän A en annan. Berra är defitivt i samma liga.

Och vaddå Berra? Han kan väl inte heta Berra?? Nix, det gör han inte. Inte ens nära. Men han kallas så ändå.

Så - 5 i topp listan var kanske inte så tokig ändå? Den känns förvånansvärt hållbar. Men en sak är klar. Det där med CV lägger jag ner tankarna på. Jag har ingen lust att få veta vad hans ex tycker om honom. Vad hans vänner tycker om honom det märker jag ändå och i övrigt är jag faktiskt en tillräckligt bra människokännare för att veta att han är en himla bra kille. Med sina fel och brister och sidor jag kanske inte helt gillar i alla vinklar men där helheten får mig att känna mig helt nöjd:)

När är man ihop då?

När exakt i ett dejtande börjar man räkna sig som ett par? Det är en rätt intressant tanke, tycker jag. För det går ju inte att svara på. Det kan smyga sig på efter att man träffats allt mer under flera månader och en dag kommer på att oj, vad vi tycker om varandra. Och det kan hända som en käftsmäll - snabbt och hårt inser man att dig vill jag inte vara utan, tidigt tidigt där man ännu bara dejtar.

För mig har det tidigare tagit tid. Jag har i regel känt personen i flera månader, vänskap har vuxit till intresse och kärlek och så "har det hänt".
Denna gång har det varit mer käftsmällsvarianten, men med liten fördröjning. De två första dejterna var tvekande, även om det var ögonblicklig ömsesidig attraktion. Han var ensam, men inte klar vilket han också sa: det var struligt, han hade inte tänkt sig att träffa nån nu. Så fick tiden bero, han gjorde klart, jag trodde inte vi skulle ha mer kontakt men gudars så glad jag är att jag hade fel.

Tredje dejten tjatade han sig till. Jag måste träffa honom när jag kom ner och ok då, några timmar kunde han väl få. Men vi ville aldrig skiljas åt. 3 timmar blev till dagen efter och vi bara fortsatte att umgås. På söndan frågade jag chans, på gammalt skolflickssätt. Och han sa ja:) På måndagen åkte jag hem... 3 dygn.

Klart att det tog lite till innan jag kanske fullt ut tänkte på honom som min pojkvän, men definitivt så visste jag att det var dit vi var på väg med stormsteg och att det var så jag ville ha det. Han presenterade mig som sin tjej på direkten med.

Nu är vi definitivt ihop, ett par... Om det är fråga om stor kärlek - ja det får vi se:) Det är gott där vi är just nu iallafall och det är det enda som betyder något. Eller ja... det är en massa som betyder något, och allt det gör det till där vi är idag.

En man som är intresserad ringer

Om han så är på månen- han ringer. Jag har skrivit om det förr och hållt med brudarna i Satc. Det är så. Han ringer.

Och dessutom: man funderar inte kring "ringer jag för ofta" eller har ont i magen för man inte vågar ringa. Detta blir så tydligt när man träffar på rätt person, där intresset är ömsesidigt och längtan likaså. Det blir snarare så, att man pratar om att detta går inte, våra telefonräkningar kommer att bli skyhöga om vi fortsätter prata så mycket. Men inte minskar man antalet ändå... Man vill ju bara säga... Nåt. Vad som helst. Man pratar aldrig färdigt.

En man som är verkligt intresserad ringer. Och tar med dig till sina vänner. Vill ha dig med på krogen. Tar på dig ofta ofta. Det är för härligt hörrni;)

Beroende framkallande

Tänk att visaa personer nästan är så. Beroende framkallande. Trots relativt ny bekantskap - 4 dejten faktiskt!! - så har jag redan vant mig vid hans andetag helt nära. Nu varade iof tredje dejten i tre dygn och den fjärde i fem dygn så det har varit många andetag att vänja sig vid, men ändå. Det känns overkligt att han helt nyss var en främling. Nu är han någon jag börjar känna ganska väl och som jag tycker allt mer om.

Jag vill ha honom här.

Jag tar ut allt i förskott

Jag tänker vara outsägligt glad och tacksam för detta. Att få träffa en man som ger det han får och ger igen. Som är positiv och glad och visar omvärlden att det är vi nu.

Det är inget märkvärdigt. Det är bara så som det ska vara och ingen av oss vet något om morgondagen. Vi vet vad vi vill här och nu och vad vi hoppas på i framtiden. Innan framtiden har kommit så njuter jag totalt av här och nu. Jag har haft tur.

Du får det du ger

Det är ju inte så ovanligt att jag läser andras kloka ord och reflekterar eller bara tar till mig och älskar. Idag läste jag något på engelska som jag väljer att översätta fritt efter mitt tycke. Nån annan får bedöma min översättningaförmåga.

"Det handlar om att älska,
Det handlar om omtanke,
Det handlar om vänlighet
och det handlar om att tro.

Det handlar inte om tur.

Du får det du ger. "

Jag tror verkligen på det där, bara man ger sig tiden att vänta på den som ger tillbaka det man själv sänder ut. Och att inte nöja sig med mindre.

Oavsett det är kärlek, vänskap, bekantskaper eller annat- det du ger är det du får. Får jag inte det jag försöker sända ut så backar jag hellre undan. Jag vill inte slösa min glädje och energi på personer eller platser som inte tar till vara.