Jag läser just en bok som jag fått av min vän E i stockholm (tack fina fina du!!). En relationsbok som heter Hemligheten. Och ganska snabbt insåg jag. Jag är grundlurad!! Ja såklart inte av vännen E, utan av mig själv.
Jag har lurat mig själv nåt så fantastiskt mycket, genom att påstå, känna, säga, leva - jag vill vara ensam. Jag trivs i min självsamhet.
Alltså, det är bra och klokt att tycka om sitt eget sällskap. Och det är viktigt och fint med vänner. Men att bara leva med vänner omkring, det är att fega ur. ALLA behöver närhet. ALLA har ett behov av att tillhöra någon och ha nån som tillhör en själv. ALLA. Någon som frågar hur dagen varit, finns där för bara mig, som ger närhet i form av en kram, en kyss, sex eller bara genom känslan: Det är VI.
Genom att hålla sig kvar i sin självsamhet, sin jag-nöjer-mig-med-vännerna känsla, det är att fega ur. Välja den lätta vägen. Att välja bort att vra lycklig på riktigt.
Jag må vara mycket men feg vill jag inte vara, feg vill jag inte betraktas som.
Så nu kastar jag mig ut, utan säkerhetsbälte och tänker hitta lyckan:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar