När man träffar någon ny, så känns såklart livet extra roligt. Man börjar med att berätta för de allra närmaste vännerna. Sedan allt fler. Det som till en början är som en god karamell att suga på ensam blir till något man vill visa om än inte hela världen, så åtminstone något man vill berätta om.
De allra flesta blir odelat glada. Frågar hur-gammal-heter-han-ifrån frågor och man glittrar.
Men så är det dessa få, som inte kan låtabli att ge goda råd. Har man bett om något råd? Nope! Känns det som att man behöver hjälp i bedömningen? Nope! Frågar man efter råden? Nope!!
Ändå kommer det: ta det nu lugnt, skynda långsamt, låt allt utvecklas i lugn och ro.
För all del välmening, man ska man verkligen styra så mycket? Har man barn så gör det sitt: man kan inte sitta ihop dygnets 24 timmar helt enkelt. Och de flesta vill väl vänta och njuta förälskelsens tid utan inblandning av barn och familjeliv? Om man kan! För alla har faktiskt inte någon att lämna barnen till för att lära känna någon.
MEN, det var inte när man måste dejta med barnen med jag skulle tänka kring. Utan de goda råden.
Jag vill säga så här: tack för den visade välmeningen, men håll det hellre inom dig. Jag är 44 år och jag har haft bra förhållanden och dåliga. De har räserstartat och de har byggts upp sakta från vänskaplig grund. Det finns ingen mall för vad som lyckas och jag är verkligen stor nog att känna när något är bra eller inte och jag skulle aldrig dra i bromsen för att någon annan anser det är så det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar