Förnuft

Vad är egentligen förnuft? Ska inte det vara det kloka i en? Det eftertänksamt, analyserande sunda? Det som får en att välja de kloka vägarna i livet? Avstå de dumma valen och föredra de kloka? Och om ens förnuft säger "ja men den där mannen är en riktigt högvinst. Snäll, trevlig, välbärgad, välhängd, snygg" och så sitter man där och är artigt konversativ men rätt ointresserad av ämnet och tankarna går till turkosa gardiner med paljetter på som man såg för några år sen i nån affär, och somprick idag skulle passa in i mönstret... Är det då förnuftet som ska vinna? Ska man övertala sig själv att detta är mannen jag väntat på? Eller omvänt. Om mannen är helt underbar men är liksom en helt annan stil än det man är van, kostymnissen i drömmen var en jeanskille med motorolja på knogarna. Förnuftet säger... Ja vad säger det? Fel? Go for it? Eller när förnuftet säger åt den inre känslan att man är en idiot som kysser samma groda om och om igen i hopp om att det visst är en prins och att det bara var så att man inte kysste tillräckligt intensivt. Och SUNT förnuft då! Vad är det? Mitt sunda förnuft säger en sak medan ditt säger " men människan måste väl se hur dumt det är, det säger ju varje sunt förnuft". Och det kanske det gör. Och kanske inte. Vems sunda förnuft är det riktiga? Inte mitt iallafall. Mitt förnuft är mer mammas röst och pekfinger inom mig och jag har aldrig tyckt som mamma...