Magkänsla

Så ofta man hör hur folk pratar om den - magkänslan. Och jag har varit tveksam. Vaddå, min oro kan väl skena iväg och ge helt galna känslor i magen utan att det är nåt? Ja såklart det kan vara så!!

Men den där övergripande magkänslan, den är något annat. Det har jag förstått, tillsist.

Jag misstog mig rätt grymt vad gäller den, tolkade det som oro efter ett dåligt förhållande - gudarna ska veta att jag hoppade högt för ingenting, jag fick höra att jag betedde mig som om jag var strykrädd. Det var en sak. Men magkänslan fanns där med, och jag lät bli att svara telefonen ibland, och jag backade undan ibland. För att i perioder uppleva allt helt rätt och riktigt, passionerat och väldigt nära. jag lät DEN bilden gömma den andra, som senare blev allt mer tydlig. Då vägrade jag att se. Idag ser jag det stenklart.

En och annan tänker garanterat "vad var det jag sa". En å annan tänker säkert "va fan lyssnade du inte för".

Det spelar ingen roll. Man kan inte överta någon annans insikter. Man måste hitta dem själv.

Så därför säger jag nu: Lita på din magkänsla, göm den inte. Det SKA kännas bra, hela tiden tillsammans. Det ska inte vara någon tvekan från den enes håll. Inte ditt, inte den du träffar. Det ska vara flyt och lättsamt och du ska känna att det du upplever återspeglar sig i den andres ögon, den andres sätt att vara, den andres sätt att se på dig och i sitt sätt att bemöta dig.

Det är så förälskelse slår rot.