tisdag 28 augusti 2012

När är man ihop då?

När exakt i ett dejtande börjar man räkna sig som ett par? Det är en rätt intressant tanke, tycker jag. För det går ju inte att svara på. Det kan smyga sig på efter att man träffats allt mer under flera månader och en dag kommer på att oj, vad vi tycker om varandra. Och det kan hända som en käftsmäll - snabbt och hårt inser man att dig vill jag inte vara utan, tidigt tidigt där man ännu bara dejtar.

För mig har det tidigare tagit tid. Jag har i regel känt personen i flera månader, vänskap har vuxit till intresse och kärlek och så "har det hänt".
Denna gång har det varit mer käftsmällsvarianten, men med liten fördröjning. De två första dejterna var tvekande, även om det var ögonblicklig ömsesidig attraktion. Han var ensam, men inte klar vilket han också sa: det var struligt, han hade inte tänkt sig att träffa nån nu. Så fick tiden bero, han gjorde klart, jag trodde inte vi skulle ha mer kontakt men gudars så glad jag är att jag hade fel.

Tredje dejten tjatade han sig till. Jag måste träffa honom när jag kom ner och ok då, några timmar kunde han väl få. Men vi ville aldrig skiljas åt. 3 timmar blev till dagen efter och vi bara fortsatte att umgås. På söndan frågade jag chans, på gammalt skolflickssätt. Och han sa ja:) På måndagen åkte jag hem... 3 dygn.

Klart att det tog lite till innan jag kanske fullt ut tänkte på honom som min pojkvän, men definitivt så visste jag att det var dit vi var på väg med stormsteg och att det var så jag ville ha det. Han presenterade mig som sin tjej på direkten med.

Nu är vi definitivt ihop, ett par... Om det är fråga om stor kärlek - ja det får vi se:) Det är gott där vi är just nu iallafall och det är det enda som betyder något. Eller ja... det är en massa som betyder något, och allt det gör det till där vi är idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar