Tänk om träffat nån. Helt hastigt men bra, med sån där första bra kontakt och verklig attraktion. Och man pratar om att fortsätta att ses. För det känna verkligen bra. Fast man har nån där i bakgrunden som också tar ens tankar, så man ångrar sig. För man är mitt uppi dessa tankar och inte färdig och hoppas än. Och sen ångrar man sig igen. För att den man mötte tar alla de där tankarna som den där som man länge tänkt på och träffat har haft och tänkarna på den där nya gör, att när man ser den här man ångrade sig för så ser man bara fler och fler fel.
Där man hoppades byts ut till frågetecken och man backar undan och backar undan och tillsist finns inget annat kvar än en enorm längtan till den personen som man träffade där och direkt knöt ann till.
Man ångrar sig igen och vill bara återta kontakten. Och man gruvar sig och funderar och man pratar med sina vänner som säger "ahmen va fan skicka ett meddelande på facebook då, så är ju bollen hos henne".
Åsså gör man det, ett kort " vill du ringa??" och man väntar och väntar. Och får tillsist till svar: ring du.
Och man förklarat det som är för dumt att förklara och känner sig dum och glad i ett. Och man fick ångra sig märker man efter några dagars skratt och prat i massor.
Det är hårt när någon ångrar sig men rätt gott att låta honom ångra sig igen. När känslan och pratet känns rätt. :)
Taking into consideration my interest in this topic I must say that your article is rewlly well-written and informative. Thank you!
SvaraRadera