Kärleken är döv

Jag läste det helt nyss.

 Kärleken är döv, du kan inte bara säga det till någon. Du måste visa det!

Och visst är det så... Du kan säga "jag älskar dig" hundra tusen gånger men visar du det inte, agerar du inte som om du älskar så blir du inte trodd.

Att känna sig älskad, se den andres ögon fulla av kärlek, känna sig vacker och underbar inte trots hur eller den man är, utan just för att man ÄR den man är och inget annat... det är det största, det vackraste.

Och att känna kärlek inom sig. Höra sin röst blir mjuk och varm när man pratar i telefonen, se den man älskar och han eller hon är det vackraste av allt. Nyss inkommen från stallet, eller med jordiga och gräsiga händer efter arbete i trädgården, eller full i mototolja efter en dag under motorhuven - och där, mitt i den ytliga skiten så är han eller hon som vackrast.

Då, när man ser och känner så så är det man visar som mest. Kärleken kan vara hur döv som helst, för man vet ändå.