söndag 20 maj 2012

Om att glädjas för andra

Har ni varit med om det? När någon god vän har träffat en man/kvinna och man verkligen ser hur himla bra de passar ihop och att de förmodligen är precis rätt för varandra och man verkligen, verkligen vill vara odelat glad för deras skull. Och ändå. En liten tagg, ett litet avund. Varför inte jag? Och känslan av lite ensamhet att man själv plötsligt hamnar lite i skymundan. Eller mycket. Kanske är det bästa vännen som man gjort "allt" med och som plötsligt inte har varken tid eller lust med samma saker ihop som man gjort länge.

Och så ska det såklart vara! Hon kan ju inte hänga med på krogen var å varannan helg för _min_ skull, såklart ska hon vara hemma med fredagsmys och vin på balkongen istället. Nåt annat vill man ju inte för henne _egentligen_. För man är ju glad för hennes skull. Också!

Ska man ha dåligt samvete för att man inte kan glädjas helt odelat? För att man på ett litet litet hörn önskar tillbaka sin roliga kompis som delat fikor och förfester och eftersnack och en massa annat som ingen annan visste? Som säkert finns där mitt i den rosa lyckan och som till viss del kommer att komma tillbaka, men som just nu när förälskelsen blomstrar är frånvarande även när man ses.

Klart man glädjs som sagt. Men med ett unns avund. Jag då?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar