Nog är det så... Att plötsligt så kan han (hon) stå där och hela världen känns annorlunda i ett andetag. Och i drömmen var han lång och mörk och stilig som få med ögon som blå oceaner och ett leende som kunde smälta Antarktis.
Och så dyker han upp... fräknig, tunnhårig, kort och tjock med tjocka glasögon som smått döljer de grönbrokiga ögonen. Och inte kan han smälta Antarktis men helt klart kan han smälta ditt hjärta och på nåt vis så känns han som allt du nånsin drömt om och det där med lång och stilig känns så..... inte du, plötsligt!
Och var hände det? På krogen, hos vänner, på jobbet? Eller hände det kanske i ögonkastet, då när våra ögon möttes och det fanns något visst där över folkmassan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar